Äsch då, det är bara en rasstandard

Jag ser mig inte själv som en utställningshundägare. Keir är ställd på en inofficiell utställning där ingen annan sheltie närvarande som ettåring, men har sedan dess inte kunnat ställas pga kastrationen (dispens saknas för kemisk kastration).

Men, någon gång skulle man ju ha velat göra det. Ställa ut alltså. Bara för att. Så, när jag först intresserades av Ash kull så erbjöds jag en annan hane, men han var mer vit än något annat och det är ju inte ens värt att stava utställning då. Visst, Ash har lite vitt på en höft, och en större svart fläck på sidan, men det fanns ändå hopp om att man i vart fall kan ställa för skojs skull.

Och här är vi nu, snart 7 månader gammal. Hundskrället prickar få rätt i rasstandarden alltså. Och det kommer knappast komma till att han saknar ett välmarkerat stop, eller att han är grov (vilket är big NoNo) eller att han har en slängig gång och håller svansen över rygglinjen jämt för att han är gladast. För att inte tala om att han knappast kan gå fint i koppel, och att han antagligen kommer rygga om domaren inte stannar upp den mikrosekunden Ash behöver för att fatta vad det är som händer när det är dags för kläm & känn. Ja, bortsett från att Ash hatar att bli hanterad då, den detaljen ska vi inte ens tänka på.

En sheltiehane ska vara 37cm hög. 2,5cm plus eller minus accepteras. Well, den här mäter at the moment 45 cm. Minst.

Så, vad gör man? Jo, man googlar utställningar. På ett sätt är det bra för det här kan bara sluta på ett sätt: vi får knappt ett utlåtande och blir kastade ur ringen så fort som det är socialt och regelmässigt accepterat för domaren att göra det. Ash kommer vara gladast av alla och vi kommer säga "Äsch, då, det är bara en rasstandard". Och förhoppningsvis så har mattens knäskålar inte gått i kras av allt skakande inför spektaklet så vi faktiskt kan ta oss ur ringen också.

Det här med individer

Jag förväntade mig inte att få en mini-Keir när jag köpte Ash, inte alls. Tanken var ändå att få något annorlunda, men någonstans hade jag ju ändå trott att de skulle ha mer gemensamt än att det i stamtavlan står att de är av samma ras. För det är ungefär den enda likheten de här två har med varandra.

• Åka bil - Keirs mardröm. Ash tar det hela med labbelugn
• Annorlunda underlag - Keir märker det inte, Ash blir en plattfisk
• Hantering/undersökning - Keir har en ängels tålamod, Ash går bananer
• Träning - Keir lär sig allt skitfort, Ash behöver längre handläggningstid
• Generalisering - Keir generaliserar allt, Ash generaliserar inget
• Ensam hemma - Keir har aldrig brytt sig, Ash går i bitar vid toalettbesök
• Duscha - Keir dör som individ men står ut, Ash förstår inte varför det skulle vara farligt
• Klippa klor - Keir avskyr men står ut, Ash har inga problem annat än att va still
• Hundmöten - Keir går bananer, Ash kan dras med men ensam säger han inte mycket
• Hundlek - Keir har världens bästa hundspråk, Ash dödsrusar ner allt mindre än honom själv, eller flyr för allt större än han själv.
• Storlek - Keir är ett uns för liten, Ash blir nog ett uns för stor. Eller två.

 Allt som Keir är bra på är Ash kass på. Allt som Ash är bra på är Keir kass på. Så kan man sammanfatta det hela.

Att targetkissa på tyg

Det här med rumsrenhet.. Jag inser att jag var bortskämd med Keir, som sov hela nätterna från start, som hade någon form av prototyp till blåskontroll redan som valp.

Ash har det garanterat inte. Det har hänt att han kissat 7 gånger på strax över en timme. Nu börjar det bli bättre, men en sak är märklig. Han kissar på tyg.

När man rumsrenhetstränar alla andra djur så utnyttjar man ju ofta den där lilla smarta inbyggda grejen som gör att man helst inte kissar där man sover. Well, det fungerar inte på mongomangon. Snarare tvärtom. Så till den bisarra graden att han targetar tyg.

Han söker upp den filt han sover på och kissar på den. Oavsett vart i hemmet den ligger. Om det inte finns något annat av tyg närmare förstås.

Igår lade jag ut Keirs hundbädd, som efter senaste kissolyckan vart utom kissavstånd. Det gick bra, valpen sov på den, sen vaknade valp, gick en vända och kissade på den. Senare galopperade han in i badrummet och kissade på mattan där inne.

Jag skulle vilja reklamera den delen av valping. Faktiskt.

Att sy med en hund

Att sy med iller var ett projekt. Minst sagt. Därför hade jag någon naiv tanke om att det skulle gå smärtfritt med hund.

Ja, om man inte har en hund som vuxit upp med illrar då förstås.

Det var inte alls samma tunnelanläggande, grävande, släpande och rullande. Men en lång snok och en hårig rumpa mitt på tyget utgjorde fortfarande ett hinder. 

Å andra sidan får man väl se det som en seger i sammanhanget.

Resultat blev dock godkänt.

Tugga, tugga smör (och spy upp det på en gardin)

Det var en gång en matte som skulle åka bort. Från hemmet, bygden och hunden.

Det var, vid samma gång, en hund som 5 minuter efter att matten hals över huvud i sedvanlig oordning sprang från hemmet för att hinna med tåget bort från nämnda bygd lämnades ensam med ett smörpaket på soffbordet.

10 minuter efter att matten lämnat hemmet får hon ett meddelande av den lika lämnade hundvaktaren. Hund hade ätit smör som om det inte fanns en morgondag. (matten tänker; oj vad skönt att sitta på tåget nu och inte behöva hantera bieffekter av smörätadet)

Ytterligare 20 minuter senare kommer nästa meddelande, hund är då i full färd att kräkas upp smöret på parketten. (matten tänker; jag tycker verkligen om att åka tåg just nu)

Det går en stund till innan det återigen plingar i mattens telefon, nu har hundkräket kräkts på den vita gardinen (matten tänker; SJ, jag älskar er för att jag får sitta på ert tåg just nu och inte torka hundspya från gardinerna).

Senare på kvällen kommer ett till meddelande. Den eminente hundpassaren passar inte bara hund och torkar hundspya, den tvättar även gardiner som hund spyr på. Däremot så hade ingen räknat med att gardinen skulle krympa två decimeter på längden.

Vilken tur att matten inte hann fullfölja sina planer på att sy upp nämnda gardin innan hon visste att gardinen krympte. Det hade ju kunnat bli jobbigt.

Inget ont som inte för något gott med sig. Och i den här dysfunktionella familjen så får man leta positiviteter varhelst de kan uppstå, om det så är i en spya.

Det här med prioriteringar

Svarträv är en fantastisk hund på många sätt. Han finner sig i allt. Han är lättlärd. Han har en blåsa lika stor som en medelstor badboll (yeay sovmorgon!). Han är snygg i motljus. 

Men. Han kan inte bete sig i hundmöten. Alls. Det skälls så att man tror att man hamnat mitt i utfodringen av en grupp sjölejon. Släng in rottweilermorr och kängrustuds så är bilden komplett.

Under sommaren var det öppet hus på hundklubben varje vecka med blandade aktiviteter. Det kom uppemot 30 andra hundar till de här kvällarna, vilket är utmärkt för då kan yours truly och satskap skälla ut folk under mer kontrollerade förhållanden. Utan att få (alltför många) sneda blickar.

Vad gör då hunden, när han konfronteras med en triljon andra hundar och mattar och hussar som flänger runt hejvilt med olika grad av kontroll på sina egna hundar? 

Ingenting. Han kan ha skällt på en man som ville prata med oss, utan hund. Och så kan han ha betat gräs. Och det kan inte ens vara en lycklig slump, för det hände varje gång.

Hund och en bunt andra hundar.
Utan att vråla "gå och kamma er!"

Det här är ju givetvis jättebra, massiv progress och allt såntdär. Så går vi från hundklubben och möter en människa med en hund. En enda hund, med en enda människa i släptåg. Då går vi fladdermusexkrement och skäller ut den efter noter.

Det är ju så ologiskt och dåligt prioriterat att man vill börja ägna sig åt knyppling i stället.

Tugga, tugga stenvägg

Hund har inte tuggat sönder alltför mycket på slutet. Han har satsat desto mer på att äta mat i stället, vilket resulterat i att han gått och blivit med valk. Men det är en annan historia.

Hur som. Det var varmt och balkongdörren stod öppen. Plötsligt var det lugnt. Lite för lugnt. Det-här-kan-aldrig-båda-gott-lugnt. 

I ungefär en sekund hann jag tro att min inbyggda satskapsradar hade fel för en gångs skull. Det var tills jag insåg att han inte alls låg och tuggade på ett ben. Nejdå. Det var en bit stenputs. Som vid dagens början faktiskt satt på fasaden. Tills min hund drabbade den då, förstås.

Hund äter stenvägg

Kan..inte......kissa..!

Keir är hanhund. Han har ju till och med kommit på det själv för ett tag sedan. Med råge.

Shetland sheepdog beskrivs som en vänlig ras med relativt liten könsprägel och de ska ha lätt att umgås med andra hundar. Självklart gäller detta rasen i allmänhet, inte mitt exemplar i synnerhet.

Jag har alltså en sheltiehane som beter sig mer som en amstaff. Och när vi går ut genom dörren så skulle jag likaväl kunna hänga en påse morötter i kopplet för han skulle inte märka skillnad eftersom han är så upptagen med att sniffa. Förutom att göra utfall mot andra hundar då förstås.

Fram till snön föll så urinmarkerade han också som en idiot. Ibland så tätt som var femte meter, true story. Som sagt - hanhund.

Men. Snön kom. Och med det en viss oförmåga att kissa. Sniffandet och utfallen är kvar, så han har inte slutat vara ett hormonellt litet satskap. Men urinmarkeringarna har försvunnit. Kissandet över huvud taget.

Det hela resulterar i att vi är ute och går. Och går. Och går. Mer än en kväll har jag gett upp och konstaterat att hund får skylla sig själv om han är jättenödig när han vaknar på morgonen 16 timmar efter sista kissning. Har alltid sagt att blåsan på den här hunden är större än han själv.

När han väl ska till att kissa så är det med största möjliga tystnad från min sida. Inte röra en fena. Han kan komma av sig och då är det kört. Så man står där som en idiot medan han börjar med att vanka av och an på en sträcka som är ca 2 meter. Sträckan snävas av allt eftersom och på slutet snurrar han bara innan han ÄNTLIGEN kissar. Sist räknade jag. 15 vändor fram och tillbaka och 6 eller 8 snurrar, beroende på hur man räknar, innan han kunde kissa. Det är ju som en kassaskåpskombination som ska lösas för att få till det. 3 höger, 2 vänster, 5 vänster, 6 höger...

Man kan ju bli knäckt för mindre. I vart fall när man för någon vecka sedan, pre snö, bara behövde korsa vägen för att han skulle kissa. Måtte han inse att snön är här för att stanna branog länge.

Stormvarning - den retroaktiva versionen

Det har ju stormat en del på slutet. Det har varit Hilde, Sven och Ivar, nästan dansbandsvarning. Vilket i sig är lika illa som en klass 3-varning. 

Förra helgen innebar det, förutom den traditionsenliga stormingrediensen vind, en del snö. Förjäkla mycket snö vill jag mena. Vid frukost låg det kanske två cm av det kalla vita på marken och hund var fladdermusexkrement-glad för det. 

Vid lunch hade det börjat falla någon enstaka snöflinga. Vid middagstid rådde snödjup boghöjd på hund. Hund var inte fullt lika fladdermusexkrement över det. 40 minuter senare stack bara rutan och backspeglarna ut från snödrivan som kommit att utgöra min bil. 

Då tyckte inte hund att det var rätt så jävligt.

Har ju alltid sagt att storleken på shelties är himla snodig. Den äter inte mycket. Den bajsar inte mycket. Den väger inte mycket. Den kan tas under armen vid behov. Det som däremot visade sig med all önskvärd tydlighet var att den låga markfrigången gör att 4-hjulsdriften kopplar ut i extrema snömängder. Han körde helt enkelt fast.

Promenaden började med att hund skulle gå ner för trappan, som var översnöad. Hund åkte kana på rumpan utför hela trappen i en sån fart att jag tappade kopplet och vid trappans slut stod en stöddig snödriva som helt sonika åt upp räv. 

Som tur var hade han sele och kopplet hängde fortfarande utanför så jag kunde bogsera ut honom. Bokstavligt talat. Sen skulle vi försöka ta oss från vår trapp ut till vägen, där det i vart fall fanns något bilspår man kunde gå i. Vilket var lättare sagt än gjort i nysnö som nådde mig upp på låren på sina ställen. Hund simmade bröstsim mer än han gick/hoppade fram. 

Frågan är om man ska skaffa snökedjor till honom, eller om man helt enkelt ska sätta honom på pulka nästa gång det kräksnöar innan snöröjarna hunnit skotta fram oss.

Är det inte det ena...

..så är det det artonde.

*snusk-alert*

Satte mig i soffan för första gången sen jag kom hem tre timmar tidigare. Hade irrat runt som en dekapiterad höna med disk, tvätt, plock och matlagning. Tar första tuggan när räv hoppar upp i soffan, och börjar hulka.

I halv panik hojtvrålar jag "GÅ NER!" men räv hoppar självklart inte ner och jag sitter självklart så långt bort att jag inte når honom för att fysiskt avlägsna räv med tillhörande, annalkande katastrof.

Med insikten att det är lönlöst men med en dåres hopp slänger jag mig likt en rugbyspelare. Självklart hinner jag inte fram i tid, och det enda jag åstadkommer är att sallad hamnade på golvet.

Så. Hund kräks på min soffa. Min svarta MANCHESTERsoffa! Good luck cleaning that. Sen galopperar han ut i hallen och spyr på min tvätthög. För självklart så kan man inte välja att spy på någon av de övriga 13 kvadratmetrarna i hallen som inte var täckta av kläder.

När jag ska plocka reda på kräka nummer två i ordningen så inser jag att den mest består av gräs. Långt gräs. Såpass mycket att jag undrar vars lunchrastaren hittade sådana betesmarker värdiga 30 nötkreatur i novembernorrland. Eller om räv utfodrades med en halv ensilagebal.

Så många frågor, så få svar, för mycket snusk.

Så kan det gå, snickarjävel

På morgonpromenaden. Byggnadsställning vid hus, man fixar smågrejer och förbereder arbetet.

Keir: Det är någon där...! (fäller upp svansen i beredskapsläge)
Matte: Mmm, tänka sig hörrudu...
Keir: Det ÄR någon där! (hoppstudsar och morrar nerifrån frambenen)
Matte: Jag ser det, han får dessutom vara där
Keir: DET ÄR NÅGON DÄR! (slänger iväg ett varningsskall)
Matte: Mupphund, ge dig , det är en snick....
Keir: Kamma dig! Skaffa ett j.... (morr, hopp, skäll)
Matte: Men för i helvete skabbräv, snickare ÄR för fan ett jobb!

Det luktar hund..

Jag tycker inte om hundlukt. Hund luktar i allmänhet mest bara snuskigt. Sen finns det ju olika nivåer av snusk, men aldrig annat än snusk.

Jag har vart såhär glad för hur min hund har luktat:

I----------------------------------------------------------------------------I 

(typ asglad alltså).

Den lilla valpen luktade, eh, valp? Efter det luktade själva räven ingenting. Han luktade som det gjorde hemma, emellanåt luktade han parfym för att man gosat på honom. Värst var väl när han kramades med någon tant, den parfymen kunde ju sitta i rätt länge.. Hund luktade han bara om jag glömt bort att tvätta en filt eller så under en tidsperiod som motsvarar 15 generationer möss ungefär.

Tills nu. I samband med att räv gick och skaffade testosteron och grejer så började han lukta snusk. Riktigt snusk. Så han badades. Luktade gott i typ ett dygn, och nu luktar han.. Ja, det är väl bara att erkänna det. Han luktar hund. Inte sådär jättemycket, men man kan inte undgå att känna doften om man borrar ner snoken i pälsmattan, eller om han planterar sin lurviga rumpa på ens bröstkorg i soffan.

Får god lust att bara vråla FUCK YOU HORMONER!

Det var bättre förr, det var verkligen det.

Ljuva hormoner, för mattar och rävar

Whine alert: matten har i natt spenderat tre timmar i extrem smärta. 

Jag säger extrem, för det är faktiskt rätt extremt när man vrålar rakt ut (hes idag) och den enda anledningen till att jag till slut fick sova var 1600mg ipren och en timme i hett bad. 

Ironin i att vara utrustad med något som kallas för livmoder. Min är mer en dödsmoder. Lite som Mussolini back in the days. Han bodde någonstans neröver och var en sjukt otrevlig och osympatisk typ.

Idag så kan jag i vart fall röra mig, men det hugger fortfarande. Och på det så bryter en förkylning ut. Så jag är hemma. Ser på netflix (vad gjorde man innan netflix?!). Hund borde tycka att livet är lite roligare dagtid med en matte hemma. Men han beter sig som om han hade rabies. Jag vet förstås inte om han faktiskt har rabies. Han har ju vissa aversioner mot att bada, och hans beteende är ju inte helt... normalt. Han är ju varken vaccinerad mot rabies eller testad på något annat vis. Så vi ska inte utesluta saker i förtid.

Det enda jag med säkerhet vet är att om inte Mussolini tar död på mig så kan det bli räv som gör det. Nu sover han, efter att ha muppat runt, tuggat på soffan, vankat av och an, juckat på en kudde och gått en promenad med sin mormor. Ljuva hormoner. För oss båda. Verkligen.

Utvecklingssamtal

Min räv kan vara ett litet satskap, det är ingen hemlighet som får plats under badrumsmattan. Min räv med hormoner i ekvationen är inte bara ett litet satskap, han är verkligen ett halvt helvete.

Han morrgläffser och river allt ikring sig under långa perioder på kvällarna, oavsett om han är orastad eller om vi vart ute i två timmar. Han piper. Gnäller. Stressdrar i kopplet. Går knappt att få kontakt med på promenader för det sniffas, smacksmakas på luften och kissas konstant, helst allt samtidigt. Det är rätt faschinerande att det går att dra i kopplet i 85% av tiden och att man samtidigt kan stanna var femte meter(!) för att kissa. Ja, sen så ska vi ju kaxa upp oss om vi ser en hund eller någon som borde kamma sig och skaffa ett jobb. Traven får dressyrhästar att krokna i avund. Svanshållningen är värdig en stridsberedd skorpion. Ett halvt helvete som sagt.

Jag är måttligt road. Så måttligt att jag enkelt kan konstatera att såhär kan vi inte ha det, på fullaste allvar. Då kommer en av oss att förlora vettet, pälsen, cirkulationen, vad som kommer först.

Vad gör man då, när man vet att någon kommer förlora vett, päls eller cirkulation? Jo, man har utvecklingssamtal. Eller kvartssamtal. Vilket som. Sådär som man hade när man var lite och läraren uppdaterade ens förälder om hur allt gick i skolan. Om man skötte sig så fick man beröm och satt där på stolen med knäppta händer och föräldern tittade på barnet med värmande stolthet i bröstet. Om man inte skötte sig så var det en värmande vanmakt som fyllde förälderns bröstkorg, medan ungsjäveln säkerligen satt i ett hörn och målade på tapeterna. Eller tuggade på en perlagon.

Keir är den där ungsjäveln som målar på tapeten OCH tuggar på en perlagon, och golvlisten med för den delen, under tiden den förtvivlade läraren förklarar för den ännu mer förtvivlade föräldern att det är helt hopplöst. De enda framsteg som görs är att ungen ibland byter ut perlagonen mot en fredskalla.

Keir fattar nollsjuttiofem när jag försöker prata med honom om hela vettet-pälsen-cirkulationen-situationen. Jag vet att vi haft kvartssamtal om det, vilket han dementerar. Men jag förstår att han inte kan minnas det eftersom han hade fullt upp med att peta upp toalettlocket 5cm för att släppa det med en smäll och sen göra om det igen. 162 gånger på rad.

Under tiden jag skriver detta så har hunden kraffsat på tvättkorgen, bitit på badrumsmattan och tuggat sönder handtaget på toalettborsten (och dragit runt den i hela hallen, tydligen). Lägger armarna om mina knän och mummlar mitt mantra om och om igen *detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver*

Bada, bada liten räv

Keir har badat, för andra gången i ordningen. Det var minsann dags för hunden luktade kräka på låret, allmänt sunk på ryggen och sagg i nacken. Det är nästan så jag inte törs fråga honom vad han sysslat med på slutet...

Hur som haver. Bada hund alltså. Han är ju väldigt lättbadad, det ska jag ge honom. Han står där i badkaret och ser massivt miserabel ut. Sen får man ägna större delen av tiden åt att försöka blöta hunden, men hur mycket man än spolar, lyfter päls och masserar så blir hunden inte blöt inpå skinnet.

Att hund är lättbadad är ju jättebra, det är däremot ingen hjälp när matte är motoriskt och kordinationsmässigt efterbliven. Vi fick exakt samma resultat förra gången, hund visade sig vara nästintill vattenresistent, matte visade sig inte vara det. Nästa gång får jag nog göra hela manövern iklädd bikini.

Miserabel räv

Badad matte

Pip och gnäll

Jag har alltid sagt att jag hatar hundar som skäller. Jag vill revidera det hela lite... Jag avskyr gnäll och pip. Och vad har hänt? Jo, hundskrället har börjat pipa, mest hela tiden. För allt. Och inget. Rastad som orastad. Hungrig som mätt. Trött som pigg.

Det stör mig så till den grad att jag blir irriterad även när jag ser att han kör mute-versionen. Dvs när jag ser på sidornas rörelse att den piper, men utan ljud. Stealth-mode liksom.

Man måste ju kompensera awesomeness med något liksom. Pip tydligen.

Tugga, tugga dyr vandringsbyxa

Det finns gånger jag blir lite trött på min hund. Det finns gånger jag blir irriterad på min hund. Och så finns det gånger då jag faktiskt känner "matte-kan-inte-titta-på-dig-just-nu".

När räv bestämde sig för att bävra mattes lundhagsbyxor var det ett sådant tillfälle. Om ni har en aning om vad deras traverse pant kostar i inköp och hur mycket jag älskar dem skulle ni nog förstå varför.

Doftdiskriminering eller "vart fan är instruktionsboken till nosen?!"

Hund är smått överaktiv nuförtiden. Häromdagen var vi ute. I skog, i samhälle. Vi körde uppletanden, allmän träning, ja matten sprang till och med en bit (vilket inte hänt sedan gymnasietiden, och den kändes för stunden väldans avlägsen). 2,5 timme senare kommer vi hem. Hund vilar i 20 min. Sen piper den.

Igår pep den med. Doftdiskriminering föreslogs av min vän och bollplank. Något vi funderat på tidigare men jag har inte riktigt fått fingrarna ur. Sagt och gjort.

Två små fat, ett med vaniljsocker, ett med grillkrydda. Tanken är att hund ska fatta att vanilj är bra skit. Vanilj var bra skit, så till den milda grad att hund åt upp det. Grillkrydda var däremot inte gott. Vi gav väl upp där och min förhoppning var att hund gillade vanilj.

Ikväll så tog jag det nu tomma vaniljfatet, som fortfarande luktade som en halv sockerkaka, och ett identiskt men nydiskat fat. Tanken var att utesluta visuell diskriminering.

Man kan väl säga som så att ett signifikanstest skulle inte vara upplyftande. Hund ville lika gärna slå, peta, äta, putta på det rena fatet som vaniljfatet. Hela passet igenom.

Jag har ju länge misstänkt att hunden inte läst instruktionsboken till sin nos. Eller så har han köpt den på IKEA och tappat bort specialverktyget och hörnmuttrarna. Eller båda.