Buga

Ash är inte alls samma hund som Keir. Tvärtom är han ungefär så långt från Keir man kan komma i de flesta avseenden. Som träning.

Med Keir går allt i ultrarapid. Även med en klicker är det svårt att hinna med, och inlärningshastigheten är skrämmande. Ash, not so much..

Jag har försökt men inte kommit långt alls med hans träning. Vi pratar helt enkelt inte samma språk. Mitt sätt att lära ut är inte naturligt för honom som det var för Keir. Vilket gör att jag har en hund som är över halvåret som kan sitt, ligg och.. Ja. Han kan stanna också. Om det är mat involverat.

Igår körde vi 101 saker med en låda bara för att fördriva lite tid. Klicker fattar han definitivt, men när han inte tycker sig få resultat så lägger han sig och glor på mig. En staringcontest som inte går att vinna. Men så bjöd han ett beteende av en slump, han bugade och jag klickade. Sen gjorde han om det. Och igen. Och sen lade vi signal på det. Och idag, efter två pass igår, så bugar valpen när man ber honom om det.

Jag är så amazed att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han är lite som ett tåg - det tar lång tid att få igång det hela men har det väl kommit i rullning rör det på sig.

Det är inte inkallning. Det är inte fotgående eller ens gå-fint-i-koppel. Det är inte något man någonsin har nytta av (mer än om man ska stiga upp i sadeln som jag snart måste införskaffa om han inte slutar växa förstås), men det är något han lärt sig och han är fantastisk!

 

Bugande Ash 

Dansa med rävar

Tant S inledde en kort men intensiv övertalningskampanj häromkvällen. I slutet av mars så hålls det nämligen en kurshelg i freestyle och heelwork to music. Och det tyckte tant S vore en himla bra grej för oss att hänga med på.

Vi har aldrig gjort sådant. Äver. Så, det kan väl inte vara annat än en fantastisk idé? Keir är trots allt rätt förtjust i att träna, och kan en hel del meningslösa tricks. Kanske är lika bra att äntligen få tummen ur rektum och sätta ihop det hela till ett program där matte snubblar och bryter nyckelbenet på räv ackompanjerat av musik?

Så gick det till när jag med adrenalinpåslag skrev ett mail till anordnaren av spektaklet och ville anmäla mig och ett mongo. Ett mongo som ibland beter sig som om folk och fä är ute efter att sälja våra kroppsdelar på den Kinesiska svarta marknaden innan han upptäcker att de inte alls har sådana baktankar.

Vi fick svaret att alla mongon, mangon och hela fruktsalladen är välkommen att delta. Det är ju ändå mest pyreneiska vallhundar (läs: pyreneiska skallhundar) som ska vara med, så vad kan passa bättre in än en sheltie (läs: skälltie) liksom?

Åh, herregud. Vad har vi gett oss in på egentligen?

We got handstående

Vi har ju jobbat oss mot ett handstående ett tag nu. Efter något av ett genombrott förra veckan så har vi höjt kriterierna rejält på slutet.

För nån dag sen så staplades böckerna så högt att han inte nådde upp med baktassarna (för att få en mer korrekt position) och sessionen efter tog vi helt enkelt bort böckerna helt.

Det är inte snyggt. Det är inte träffsäkert (han spenderar hälften av tiden att studsa med bakdelen ståendes mitt på golvet) och vi glömmer efter  var femte belöning bort att det inte alls var "spela död" eller "tryck in nosen i ett hörn och glo" som vi faktiskt tränade på.

Tekniken kan ifrågasättas. Jag hade ju tänkt mig att han skulle backa upp mot något, inte hoppa upp på framtassarna och balansera akterdelen mot random närstående föremål. Men tydligen är det så räv jobbar.

Början på ett handstående

Jag har länge vart småsugen på att lära räv stå på framtassarna mot en vägg. Med tanke på att han är snabblärd som en tornado i vanliga fall (ja som en tornado, det går fort och händer massor i vart fall, sen är frågan om resultatet verkligen blir bra eller bara massaker) men här har jag gått bet.

Vi har tragglat det här måååånga gånger. Det har inte gått fort, och det har inte gått bra heller. Tills nu, det kan ha lossnat något. Tja, tills han efter tre lyckade upprepningar blir tvärsäker att jag egentligen vill att han ska snurra. Eller skaka på huvudet. Eller ligga som en vägblockad och ha någon slags stare down kombinerat med frustrationsgnäll.

Nu höjde vi ribban rejält från två böcker till att under ett pass kunna bygga på flera omgångar.

Kanske, kanske, peppar peppar ta i takbjälken, har vi början på handstående.

Att motionera en fläskräv

Hund har ju gått och blivit med valk.
När han var fullpälsad så var det ju enkelt att säga "äh, han har grov benstomme (vilket förvisso är sant) och mycket päls (förvisso också sant)". Men när han rakades så var det bara att inse, hundens ryggärsle hade plågsamma likheter med jultomtens nacke.

Såhär tänker jag mig att jultomten ser ut sommartid

på valfri sandstrand tre kontinenter bort

Hursom. Det är ju inte som att matten är i någon bättre form. Oklart vad som föranlett detta fysiska förfall. Värme. Mat. Lättja. Karaktärsbrist. Kosmisk strålning. Teorierna är många. Men det finns ju bara ett sätt att råda bot på det hela, och eftersom det är svårt att äta mindre så får vi röra oss mer.

Sagt och gjort. Matte snörade på sig löparskor, spände på ett reflextäcke på hunden och så gav vi oss ut en fuktig kväll. Matten har definitivt ingen löparvana, tekniken är lika ineffektiv som hos en åttiofemåring med stukad vrist. Hastigheten lika hög som hos en självgående gräsklippare av medelprisklass.

Efter 500m behövde hunden kissa. Vilket är helt okej, det kändes bra och vi fortsatte vidare i vår sakta mak. När vi kommit ca 1,5km så är matten varm, trött, börjar känna av en vad och en hals men det går förvånansvärt bra. Däremot så börjar det dra i kopplet. Bakåt.

Den lilla fläskräven var trött. Så, där "sprang" vi. En svettig matte som flåsade som ett trasigt ventilationssystem och en rakad sheltie på släp, allt aackompanjeratav hurtiga hejarop som "kom igen killen, du klarar det här!" och handklapp.
En syn för gudarna helt enkelt..

Inom inte alltför lång tid så såg hunden grästuvor som han bara måste stanna och sniffa på. Länge. De var ungefär det mest intressanta på den här sidan av millennieskiftet just då. Jag tror han maskade.

Efter en smärre evighet kom vi hem igen. Med en snittfart som en hurtig promenerande hade kunnat åstadkomma. Men det var ändå lite av en seger. Den ena kraschde i en dush, den andra på en soffa och sammantaget ville vi aldrig prata om det igen.

Det här med prioriteringar

Svarträv är en fantastisk hund på många sätt. Han finner sig i allt. Han är lättlärd. Han har en blåsa lika stor som en medelstor badboll (yeay sovmorgon!). Han är snygg i motljus. 

Men. Han kan inte bete sig i hundmöten. Alls. Det skälls så att man tror att man hamnat mitt i utfodringen av en grupp sjölejon. Släng in rottweilermorr och kängrustuds så är bilden komplett.

Under sommaren var det öppet hus på hundklubben varje vecka med blandade aktiviteter. Det kom uppemot 30 andra hundar till de här kvällarna, vilket är utmärkt för då kan yours truly och satskap skälla ut folk under mer kontrollerade förhållanden. Utan att få (alltför många) sneda blickar.

Vad gör då hunden, när han konfronteras med en triljon andra hundar och mattar och hussar som flänger runt hejvilt med olika grad av kontroll på sina egna hundar? 

Ingenting. Han kan ha skällt på en man som ville prata med oss, utan hund. Och så kan han ha betat gräs. Och det kan inte ens vara en lycklig slump, för det hände varje gång.

Hund och en bunt andra hundar.
Utan att vråla "gå och kamma er!"

Det här är ju givetvis jättebra, massiv progress och allt såntdär. Så går vi från hundklubben och möter en människa med en hund. En enda hund, med en enda människa i släptåg. Då går vi fladdermusexkrement och skäller ut den efter noter.

Det är ju så ologiskt och dåligt prioriterat att man vill börja ägna sig åt knyppling i stället.

Träna med en svarträv

En av de största plussidorna med en svarträv är träningsbiten. Enda anledningen till att han inte kokar kaffe är som sagt att jag inte lärt honom det. (om du inte är intresserad av hundträningsfördjupning, hoppa över kommande stycke) 

Det går skrämmande fort, och det generaliseras en hel del. Han är tyvärr inte jättelätt att shejpa då han väntar ut hjälper, vilket är helt mitt fel då jag helt enkelt är inkapabel till att inte ge hjälper. Vilket jag försökt köpa mig ur genom att ge mycket små hjälper, vilket inte spelar någon roll för min hund ser hjälper där knappt några finns. Så egentligen har jag målat in mig i ett hörn, där hund misstolkar mina signaler då och då. Eller egentligen så är det jag som pekar och flaxar fel i förhållande till vad jag vill, räv gör bara som jag säger. Det är väl det som är problemet, att han i en del avseenden gör exakt det jag ber om, även om jag inte själv fattar vad jag ber om. Men oftast går det rätt, bara jag hänger med, för allt ska ju gå i hundranittio också. Det säger swish så är godishögen slut, och det är bara att hoppas att jag timade något rätt över huvud taget för jag hann nämligen inte tänka en enda tanke under tiden.

För er som inte pratar hundträningsspråk: räv är rätt jävla awesome att träna med, han lär sig allt, skitfort.

Idag tränade vi för första gången på "runt" (runda matte) och "mellan" (ställ dig mellan mattes ben). Efter några förstärkningar (godisar) av positionen "mellan" så tyckte räv att det var tråkigt. Ingen action ju! Ett bra trick ska helst innehålla minst tre galloppsprång och ett hopp om han får säga sitt.

Vad gör räv då? Jo, han går iväg och erbjuder ett roligare trick. Så han slänger en leksak i en korg (ett annat trick vi tränat, "städa"). Och sen läger han sig ner på sidan och spelar död. Och om det är något räv är dålig på så är det att hålla en position, dvs stå still och vänta på belöningen. Men när man är död är man still. Still som en sill. Megasuperstill.

Jag: Men hörrdu, vad håller du på med?
Keir: Jag spelar död
Jag: Jag kan se det, men kom hit nu, "mellan".
Keir: Jag är död.
Jag: Skärp dig, kom hit.
Keir: D-Ö-D-!!
Jag: M-E-L-L-A-N!
Keir: Jag kan inte, jag är död.

Tyvärr filmade jag inte just då, vilket hade vart rätt obetalbart. Jag försökte be honom att göra andra saker också, men han var död. Som tur var återuppstod han när han fick en godis framför snoken.

Men han är ju rätt charmig. "Död", också ett trick som lärdes in under en session, allt som allt två minuter, från början till signal. Sen ska jag inte säga att vi hade full signalkontroll då, men han kom ihåg det nästa gång vi tränade och gjorde rätt på första försöket såatte...

Jaja, kvalitén är skit, men ni ser i vart fall något svart och lurvigt som faller ner och ligger still som en sill när man säger att han blir skjuten.

Vinka

Repetition 3 & 4 efter att vi tränat in det under måndagens pass på brukshundsklubbens fria träning.Videon spelades in i går kväll. Idag har vi generaliserat vinkandet så att han vinkar med höger tass när jag vinkar med vänster hand och tvärtom. 

Enda anledningen till att räv inte kokar te åt mig på morgonen är att jag inte lärt honom det. Och att han är morgontröttare än jag, förstås.

Träd, slidestop & awesomeness

Avdelningen "häftiga saker som det är helt otroligt att hund kan, trots att vi aldrig tränat dem":

Detta är tredje gången. Ever. Första testades på ren ingivelse och räven gjorde en slidestop på armbågarna som skulle fått en westernhäst att framstå i dålig dager. Vi har testat läggande under gång och läggande på långa avstånd med framgång. Men att det skulle gå in under tiden som räv springer i rabiesfart var helt oväntat. (vänligen bortse från att matten låter mentalt retarderad / som en trasig pipleksak)


Avdelningen "häftiga saker som det är helt otroligt att hund inte kan, trots att vi tränat massor på det":

Passera en hund. Som befann sig på andra sidan gatan. På andra våningens. På en balkong. Utan att morrhoppa som en halv pitbull. Se-ri-jävla-öst. Min kampräv kompenserar verkligen sin awesomeness med en del lite mindre smickrande drag. Eller så kompenserar han sina mindre smickrande drag med awesomeness.