Hundutställning aka. Shetlandsponnyns baklängesgalopp

I lördags var det dags för Ash att ställas ut. Till hans stora förvåning så ställde inte matten ut honom på balkongen (vilket annars är brukligt förfarande då djur behöver fälla tre kilo grus innan de kan vistas i möblerade rum). Matten packade in valping i bilen och drog till Stockholm och Tant S, och i samlad tropp (läs: vilse i morgondimman) begav vi oss till Täby galoppbana.

Det första som hände var att ett ekipage dundrade förbi på banan som låg intill utställningsområdet. Ash, som aldrig sett en häst, gjorde som han alltid gör när nya saker uppenbarar sig och stirrade tomt ut i intet en stund efter att ekipaget försvunnit i fjärran innan han ryckte på axlarna och sa Äsch då och knatade vidare.

Väl vid ringen så ville matten mest hyperventilera i en papperspåse, snorta lugnande och be till första bästa Gud som skulle svara en ateist så nervös att inkontinensen var nära.

Sen var det dags, valping skulle in i ringen för bedömning. Hade benen burit hade jag sprungit i motsatt riktning. Valping var dock gladast av alla. Tills domaren pekade på bordet. Först ville han såklart inte bli upplyft (Ash menar att det är en av de största dödssynderna) och sen ville han ju egentligen inte stå på ett bord heller (dödssynd nr. 2 är att inte stå på fast underlag). Väl där plockar domaren fram mätstickan och konstaterar att valpen står som en räka men det är bara till hans fördel då han är rätt stor. Själv tyckte jag ju att det kunde räckt med en blick utan linser, i motljus på avstånd för att se att valping är närmare månen än rasstandardens mankhöjd.

Sen var det dags för trav i vänstervarv. Ash var lite för glad för allas bästa. Eftersom han likaväl skulle kunnat vara en shetlandsponny som en shetland sheepdog så tog han väl inte det där med trav på så stort allvar, vi var ju ändå på en galoppbana! Han kan eventuellt ha galopperat baklänges. Minus eventuellt. Det är nog något som aldrig skett där förut.

Hur gick det då?
Antagligen så dåligt som det är möjligt utan att få en "ej bedömningsbar".

Han är alldeles för stor, och huvudet är alldeles för långt och alldeles för mycket collie. Men han har goda öron och god färg. Ash undrade om det var något han kunde äta. Sen hoppetiskuttade och baklängesgalopperade dagens gladaste valp ur ringen. Matten svajande efter med samma pondus som en överkokt sparris. Men oj, så stolt jag är över min mesta och bästa ponnyvalp! Hur kan man vara annat när han är så glad, och tar allt jag utsätter honom för med sådant godmod?

Det vita helvetet

När Keir var valp så fick han snart smeknamnet "litet satskap", just för att han var ett litet satskap. Saker gick sönder, jämt. Han kunde inte vistas i möblerade rum, och i omöblerade rum fick trappor, väggar, dörrmattor och allt däremellan sätta livet till.

Keir fick även namnet Svarträv, av den enkla anledningen att han är rätt näpen, har grace och är listigare än mattes mentala hälsa mår bra av.

Ash skulle vara en lugnare pryl. En blåräv att matcha med svarträv. Det var planen. Planer är dock till för att deraila så snart efter avgång att tåget knappt hinner lämna stationen.

Ash är ingen räv någonstans. Det är så mycket tassar och svans som det paddlas med överallt med en finmotorik i klass med en älgkalv på jästa bär i ett kärr. Rävlistig är han inte heller.

Däremot är han ett drygmongo utan dess like. Det räcker med att titta på honom och säga "ajaj" när han planerar äta kabel så stirrar han tillbaka och gör ett eller två små lufthugg. Samma sak om Keir ligger i soffan och inte vill leka, då ställer sig valp och glor och gör två små lufthugg, vilket varje gång får Keir att tappa det totalt och flyga ur soffan för att dänga valp och Ash blir superlycklig.

För lycklig, det är verkligen något Ash är. Mest av alla. Så lycklig att man måste morra och köttbullespringa i kopplet och bita Keir på varje promenad som är längre än 150 meter. Så lycklig att man inte kan låta bli att hoppa så högt att han slår huvudet i min armbåge när jag hämtar hundmat. Så lycklig när vi vaknar på morgonen att han nästan petar ut ett öga med tassen. Så lycklig när man kommer hem att han gör en trumvirvel med framtassarna liggandes på golvet. Så lycklig att han måste rusa runt i lägenheten och hetsa Keir, morra och skälla efter varje kissrunda.

Det är många gånger jag svär över honom. Som när han flyger på Keir för att ta Keirs mat för att hans egen tog slut och Keir som är snäll som få backar och håller sig undan. Som när Ash inte respekterar att Keir vill vara i fred när han vilar så att Keir får gå undan gång på gång. Som när Ash beter sig illa, och får en tillsägelse och Keir för femtiofjortonde gången tar åt sig och tror att jag grälar på honom. Som när Ash vaktar Keirs foderboll genom att morra, skälla och attackera gallret som separerar hundarna när jag jobbar så att Keir inte vågar äta sin frukost förrän jag kommer hem på lunch.
Då är det lätt att glömma den där sprudlande lyckliga valpen som får en att skratta så man kiknar.

Så. Det vita helvetet är tydligen det namn som fastnat. Det må ha uppkommit i irritation, men liksom litet satskap så finns det en stor kärna av kärlek till det hopplösa lilla fantastiska djur som bär det.

Paddel

Valping har typ världens största tassar. Redan som litet skrot på 8 veckor så hade han större tassar än Keir. Vilket kanske inte är en bedrift i och för sig med de ballerinatassarna men men..

Hursom, de där tassarna används till mycket. Ofta och alltid. Mest till paddling. Vilket innebär att han likt en välrenommerad sekreterare utrustad med en hederlig skrivmaskin för ett halvt århundrade sedan i rasande takt slår på en. Främst som hälsning. Ofta som "hej-matte-jag-är-såååå-glad-att-se-dig!"

Ungefär såhär:
[Kliver in genom dörren. Blir anfallen av valp som tokviftar på hela sig och viftar med alla tassar]
Matte: vad gör du?
Ash; Paddlar!
Matte: Varför då?
Ash: Jag tränar!
Matte: Till vaddå?
Ash: Kanot VM!
Matte: Menar du inte kajak, kanot behöver väl flera..?
Ash: Jag kan paddla! Mest! För ett helt lag!
Matte: Oookeej...
Ash: Jag paddlar dig! [läs: jag älskar dig, mest!]

Hence, Herr Paddel.

Felkod: morr

Kära hund.

Jag vet att du är uttråkad till den grad att det faktiskt kan strida mot djurskyddslagens portalparagrafer.

Matte har verkligen inte tid, är hemskt ledsen för detta.

Men.

Att du går runt runt och morrar konstant (varvat med tass-smällar på allt som sitter löst) kommer inte ge dig någon aktivering från mitt håll.

Om du inte ser ett aktiveringsvärde i att äta upp mig när jag fått en hjärnblödning till följd av ditt #@&!$# morrande förstås.

(du vet inte om det än, men om ett litet tag ska vi åka bil i 45 mil. Jag kan komma att se det som en payback för driver-mig-från-vettet-morrandet)

Mupphund

No comments...

Ser ni vad jag lever med?!?

Inte utan min gardin

Räv är inte bara snygg, han passar även i lila. Lila är ju lite av en favoritfärg hos matten. Och tur är väl att de två matchar, räv och lila, med tanke på att under/bakom gardinen är det bästa stället att spendera sin kväll om han får säga sitt.

Trött räv i gardin. Yep, that's how we do it.

Kan..inte......kissa..!

Keir är hanhund. Han har ju till och med kommit på det själv för ett tag sedan. Med råge.

Shetland sheepdog beskrivs som en vänlig ras med relativt liten könsprägel och de ska ha lätt att umgås med andra hundar. Självklart gäller detta rasen i allmänhet, inte mitt exemplar i synnerhet.

Jag har alltså en sheltiehane som beter sig mer som en amstaff. Och när vi går ut genom dörren så skulle jag likaväl kunna hänga en påse morötter i kopplet för han skulle inte märka skillnad eftersom han är så upptagen med att sniffa. Förutom att göra utfall mot andra hundar då förstås.

Fram till snön föll så urinmarkerade han också som en idiot. Ibland så tätt som var femte meter, true story. Som sagt - hanhund.

Men. Snön kom. Och med det en viss oförmåga att kissa. Sniffandet och utfallen är kvar, så han har inte slutat vara ett hormonellt litet satskap. Men urinmarkeringarna har försvunnit. Kissandet över huvud taget.

Det hela resulterar i att vi är ute och går. Och går. Och går. Mer än en kväll har jag gett upp och konstaterat att hund får skylla sig själv om han är jättenödig när han vaknar på morgonen 16 timmar efter sista kissning. Har alltid sagt att blåsan på den här hunden är större än han själv.

När han väl ska till att kissa så är det med största möjliga tystnad från min sida. Inte röra en fena. Han kan komma av sig och då är det kört. Så man står där som en idiot medan han börjar med att vanka av och an på en sträcka som är ca 2 meter. Sträckan snävas av allt eftersom och på slutet snurrar han bara innan han ÄNTLIGEN kissar. Sist räknade jag. 15 vändor fram och tillbaka och 6 eller 8 snurrar, beroende på hur man räknar, innan han kunde kissa. Det är ju som en kassaskåpskombination som ska lösas för att få till det. 3 höger, 2 vänster, 5 vänster, 6 höger...

Man kan ju bli knäckt för mindre. I vart fall när man för någon vecka sedan, pre snö, bara behövde korsa vägen för att han skulle kissa. Måtte han inse att snön är här för att stanna branog länge.

Ljuva hormoner, för mattar och rävar

Whine alert: matten har i natt spenderat tre timmar i extrem smärta. 

Jag säger extrem, för det är faktiskt rätt extremt när man vrålar rakt ut (hes idag) och den enda anledningen till att jag till slut fick sova var 1600mg ipren och en timme i hett bad. 

Ironin i att vara utrustad med något som kallas för livmoder. Min är mer en dödsmoder. Lite som Mussolini back in the days. Han bodde någonstans neröver och var en sjukt otrevlig och osympatisk typ.

Idag så kan jag i vart fall röra mig, men det hugger fortfarande. Och på det så bryter en förkylning ut. Så jag är hemma. Ser på netflix (vad gjorde man innan netflix?!). Hund borde tycka att livet är lite roligare dagtid med en matte hemma. Men han beter sig som om han hade rabies. Jag vet förstås inte om han faktiskt har rabies. Han har ju vissa aversioner mot att bada, och hans beteende är ju inte helt... normalt. Han är ju varken vaccinerad mot rabies eller testad på något annat vis. Så vi ska inte utesluta saker i förtid.

Det enda jag med säkerhet vet är att om inte Mussolini tar död på mig så kan det bli räv som gör det. Nu sover han, efter att ha muppat runt, tuggat på soffan, vankat av och an, juckat på en kudde och gått en promenad med sin mormor. Ljuva hormoner. För oss båda. Verkligen.

Utvecklingssamtal

Min räv kan vara ett litet satskap, det är ingen hemlighet som får plats under badrumsmattan. Min räv med hormoner i ekvationen är inte bara ett litet satskap, han är verkligen ett halvt helvete.

Han morrgläffser och river allt ikring sig under långa perioder på kvällarna, oavsett om han är orastad eller om vi vart ute i två timmar. Han piper. Gnäller. Stressdrar i kopplet. Går knappt att få kontakt med på promenader för det sniffas, smacksmakas på luften och kissas konstant, helst allt samtidigt. Det är rätt faschinerande att det går att dra i kopplet i 85% av tiden och att man samtidigt kan stanna var femte meter(!) för att kissa. Ja, sen så ska vi ju kaxa upp oss om vi ser en hund eller någon som borde kamma sig och skaffa ett jobb. Traven får dressyrhästar att krokna i avund. Svanshållningen är värdig en stridsberedd skorpion. Ett halvt helvete som sagt.

Jag är måttligt road. Så måttligt att jag enkelt kan konstatera att såhär kan vi inte ha det, på fullaste allvar. Då kommer en av oss att förlora vettet, pälsen, cirkulationen, vad som kommer först.

Vad gör man då, när man vet att någon kommer förlora vett, päls eller cirkulation? Jo, man har utvecklingssamtal. Eller kvartssamtal. Vilket som. Sådär som man hade när man var lite och läraren uppdaterade ens förälder om hur allt gick i skolan. Om man skötte sig så fick man beröm och satt där på stolen med knäppta händer och föräldern tittade på barnet med värmande stolthet i bröstet. Om man inte skötte sig så var det en värmande vanmakt som fyllde förälderns bröstkorg, medan ungsjäveln säkerligen satt i ett hörn och målade på tapeterna. Eller tuggade på en perlagon.

Keir är den där ungsjäveln som målar på tapeten OCH tuggar på en perlagon, och golvlisten med för den delen, under tiden den förtvivlade läraren förklarar för den ännu mer förtvivlade föräldern att det är helt hopplöst. De enda framsteg som görs är att ungen ibland byter ut perlagonen mot en fredskalla.

Keir fattar nollsjuttiofem när jag försöker prata med honom om hela vettet-pälsen-cirkulationen-situationen. Jag vet att vi haft kvartssamtal om det, vilket han dementerar. Men jag förstår att han inte kan minnas det eftersom han hade fullt upp med att peta upp toalettlocket 5cm för att släppa det med en smäll och sen göra om det igen. 162 gånger på rad.

Under tiden jag skriver detta så har hunden kraffsat på tvättkorgen, bitit på badrumsmattan och tuggat sönder handtaget på toalettborsten (och dragit runt den i hela hallen, tydligen). Lägger armarna om mina knän och mummlar mitt mantra om och om igen *detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver*

Gardinräv

Jag har försökt förklara att folk överlag tycker det är rätt creepy när man står bakom gardinerna och glor.. Eller ligger, med gardinen som en munkkåpa.

Mörkare tider och reflexvästar på rävar

Hund har ju, återigen, åsikter om användandet av reflexkläder. Men, hund är även liten, svart och mycket hårig och jag skulle föredra att han inte slutade som ett roadkill.

För att en hund inte ska sluta som ett roadkill är det en fördel om folk som skapar roadkills ser hund. Folk som skapar roadkills är rätt vältränade vad gäller innebörd av reflex. Reflex = dum ide att köra där, du kan endera hamna i ett vägräcke, en skylt, en häst eller en människa. Klart obra alltså.

Vad som också är klart obra med en liten, svart och mycket hårig hund är att allt hår är väldigt effektivt i att dölja blinkande halsband och reflexhalsband överlag. Vi har ju reflex på selarna, men dessa syns inte för all päls. Hunden syns ju för sjutton inte för all päls. Tills nu. Hurtta har ett reflextäcke som är suveränt.

Hurttas reflextäcke är dels lysgult (eller orange, eller rosa. Gillar det rosa men husse är en tråkmåns och tvärvägrar baserat på att vår hund råkar vara utrustad med testiklar. Dumt argument men för husfridens skull blev det alltså gult). Det finns andra lysgula täcken, men då trumfar Hurtta igen med att de dessutom har stor yta täckt av reflex. Och det sitter bra. Ett täcke är det enda sättet att få något som syns på hund och inte försvinner in i pälsen likt ljus i svarta hål. Och sen är det ju Hurtta. Alla vet ju att man dessutom blir märkesnörd på köpet av hunden liksom.

Så. Igår sadlades hunden med det nya, superbra reflextäcket. Och blev stel som en pinne. Såklart. En vacker dag ska jag berätta hur hund reagerar på allt som inte är halsband som ska sitta på honom, men för att göra detta inlägg lite mer koncist än om jag berättade det nu så reagerar han ofelbart med att bli förstenad.

När vi väl kom på att man kunde röra sig TROTS att man hade ett reflextäcke på sig så var det rätt okej. Tills han insåg att det var just reflexer, och kläder. Allt i ett. Han menade att han verkligen inte behövde kamma sig (där kan det råda vissa delade meningar) och att rävar inte arbetar, de har fullt upp att räva. Och bävra. Och allt annat rävar gör.

När vi kom hem kunde vi sammanfatta det med att matte är nöjd, hund syns. Hund var nöjd, hund sprang lös som en tok. Sen kom han ihåg att han burit reflexkläder och lade sig bakom gardinen.

Stealthmode

Detta är min hund. Som ligger på golvet. Bakom gardinen.
Det är sådant som rävar gör.

Rabiesräv v2.0

Alltså.. Jag förstår om folk tror att min hund är lobotomerad. Eller totalt understimulerad. Eller har stereotypa beteenden. Eller alltihopa..

Mig veterligen är han inte lobotomerad (nåväl, testosteronlobotomi kanske är något de kan drabbas av?), han borde inte heller vara understimulerad med tanke på att han varje dag får fysisk motion och vi tränar minst något litet pass varje dag. Och stereotypa beteenden har han inte utvecklat så sant som jag är etolog *host*

Men. Vi har ju en aktivitetsnivå som är... något högre. Skulle man väl kunna säga. Jag valde förvisso en sheltie som inte skulle vara fullt så mycket soffpotatis som en del kanske kan vara. Han har varit awesome på passivitet inomhus men med testosteronet så har det liksom gått över lite. Kan man väl säga.

Jag vet inte om jag ska skratta eller slita mitt hår när det här sker flera gånger om dagen. Så jag skakar på huvudet. Och skrattar en hel del med.
Man kan ju inte ha tråkigt med en hund som, bokstavligt talat, sparkar bakut.

Rabiesräv

Det här är alltså vad jag lever med. Och detta är mest bara ljudlådan.

Han brukar även kombinera med rätt sjyssta moves, det ser lite ut som om en skogaholmslimpa skulle studsa som vattendroppe på högtalare.

Ganska charmigt emellanåt. Ganska hjärnblödningsframkallande när det sker trehundrasjuttioelva gånger om dagen.