Det var, vid samma gång, en hund som 5 minuter efter att matten hals över huvud i sedvanlig oordning sprang från hemmet för att hinna med tåget bort från nämnda bygd lämnades ensam med ett smörpaket på soffbordet.
10 minuter efter att matten lämnat hemmet får hon ett meddelande av den lika lämnade hundvaktaren. Hund hade ätit smör som om det inte fanns en morgondag. (matten tänker; oj vad skönt att sitta på tåget nu och inte behöva hantera bieffekter av smörätadet)
Ytterligare 20 minuter senare kommer nästa meddelande, hund är då i full färd att kräkas upp smöret på parketten. (matten tänker; jag tycker verkligen om att åka tåg just nu)
Det går en stund till innan det återigen plingar i mattens telefon, nu har hundkräket kräkts på den vita gardinen (matten tänker; SJ, jag älskar er för att jag får sitta på ert tåg just nu och inte torka hundspya från gardinerna).
Senare på kvällen kommer ett till meddelande. Den eminente hundpassaren passar inte bara hund och torkar hundspya, den tvättar även gardiner som hund spyr på. Däremot så hade ingen räknat med att gardinen skulle krympa två decimeter på längden.
Vilken tur att matten inte hann fullfölja sina planer på att sy upp nämnda gardin innan hon visste att gardinen krympte. Det hade ju kunnat bli jobbigt.
Inget ont som inte för något gott med sig. Och i den här dysfunktionella familjen så får man leta positiviteter varhelst de kan uppstå, om det så är i en spya.
