Hundutställning aka. Shetlandsponnyns baklängesgalopp

I lördags var det dags för Ash att ställas ut. Till hans stora förvåning så ställde inte matten ut honom på balkongen (vilket annars är brukligt förfarande då djur behöver fälla tre kilo grus innan de kan vistas i möblerade rum). Matten packade in valping i bilen och drog till Stockholm och Tant S, och i samlad tropp (läs: vilse i morgondimman) begav vi oss till Täby galoppbana.

Det första som hände var att ett ekipage dundrade förbi på banan som låg intill utställningsområdet. Ash, som aldrig sett en häst, gjorde som han alltid gör när nya saker uppenbarar sig och stirrade tomt ut i intet en stund efter att ekipaget försvunnit i fjärran innan han ryckte på axlarna och sa Äsch då och knatade vidare.

Väl vid ringen så ville matten mest hyperventilera i en papperspåse, snorta lugnande och be till första bästa Gud som skulle svara en ateist så nervös att inkontinensen var nära.

Sen var det dags, valping skulle in i ringen för bedömning. Hade benen burit hade jag sprungit i motsatt riktning. Valping var dock gladast av alla. Tills domaren pekade på bordet. Först ville han såklart inte bli upplyft (Ash menar att det är en av de största dödssynderna) och sen ville han ju egentligen inte stå på ett bord heller (dödssynd nr. 2 är att inte stå på fast underlag). Väl där plockar domaren fram mätstickan och konstaterar att valpen står som en räka men det är bara till hans fördel då han är rätt stor. Själv tyckte jag ju att det kunde räckt med en blick utan linser, i motljus på avstånd för att se att valping är närmare månen än rasstandardens mankhöjd.

Sen var det dags för trav i vänstervarv. Ash var lite för glad för allas bästa. Eftersom han likaväl skulle kunnat vara en shetlandsponny som en shetland sheepdog så tog han väl inte det där med trav på så stort allvar, vi var ju ändå på en galoppbana! Han kan eventuellt ha galopperat baklänges. Minus eventuellt. Det är nog något som aldrig skett där förut.

Hur gick det då?
Antagligen så dåligt som det är möjligt utan att få en "ej bedömningsbar".

Han är alldeles för stor, och huvudet är alldeles för långt och alldeles för mycket collie. Men han har goda öron och god färg. Ash undrade om det var något han kunde äta. Sen hoppetiskuttade och baklängesgalopperade dagens gladaste valp ur ringen. Matten svajande efter med samma pondus som en överkokt sparris. Men oj, så stolt jag är över min mesta och bästa ponnyvalp! Hur kan man vara annat när han är så glad, och tar allt jag utsätter honom för med sådant godmod?

Ash ska ställas ut (på balkongen, tror han)

Någon gång så vill jag ju ställa ut hund. Som kemiskt kastrerad får ju inte Keir ställas (SKK har ju en rätt avig inställning till sådantdär som kastrerade hundar) men när jag köpte Ash hade jag ju en liten förhoppning om att han skulle kunna ställas.

Jag och tant S har spånat på det här ett tag, och idag, med bara några skälvande minuter kvar på anmälningstiden påminde hon mig och i rent brådmod anmälde jag ett stycke Paddel.

Hujedamig, hur ska detta kunna sluta väl? Inte nog med att hunden i fråga säger Äsch då, det är bara en rasstandard, han tycker ju inte heller om att bli hanterad (i vart fall inte när man själv insisterar), kan knappt ta sig fram vettigt i ett koppel och rätt som det är så händer läskiga saker (typ högtalare) och som den slow learner han är så kommer han över saker - om ett tag.

Så, om nån vecka befinner vi oss i Täby, skallrar knäskålar ur led och paddlar domare i ögat. Mitt mål med insatsen? Att vi kommer levande därifrån, både jag och Ash. Och jag är inte ens en tiondel så ironisk som jag låter när jag säger det.

När jag berättade för Ash att han ska ställas ut så blev han såklart jätteglad, det är ju trots allt standard 1A på den här hunden, och trodde jag skulle ställa ut honom på balkongen.

Det här kan ju gå precis hursomhelst.

Att vabba med en räv

Du vet den där vännen som ger dig den sista chokladbiten, som lånar ut sina vantar när du fryser trots att hen själv blir utan, som aldrig glömmer födelsedagar, namnsdagar eller dina perlagoners årsdag?

Jag har aldrig hävdat att jag är den vännen. Däremot har jag en bunt sådana vänner, hur det nu går ihop.

Ni vet den där vännen som inte bara äter din sista chokladbit, som du gömt, utöver perlagonerna? Jag har inte ens kommit på tanken att låtsas att min hund inte är den vännen.

Hursomhelst. Min kollega, granne och vän vabbade idag. Någonstans där på förmiddagen deklarerade det sjuka barnet, som i vanlig barnaordning var för piggt för sitt, mammans och samhällets bästa, att hon ville hämta hunden. Det är ju så att hunden och det treåriga barnet är bundis, såpass att han gått på hennes födelsedagskalas och fiskat fiskdamm och hela alltihopat.

Så, när jag var hemma på lunch så kom nämnda barn knatandes i en lång morgonrock med greköppning och foppatofflor på fel fot. Och en mamma i släptåg som torrt konstaterar att hon likagärna kan ha två mongon som röjer som ett, det finns ju ändå en chans att de tar ut varandra eller nåt.

Vad gör man inte för en vän, sade jag och tänkte "fysjutton vad awesome, hunden blir gratisaktiverad!". Vad gör man inte för en vän, sade hunden och tänkte "jag ska välta en hel lägenhet!" och travade iväg med svansen i topp.

När det nästan är dags för mig att ge upp totalt på arbetsdagen får jag den här bilden. Det är ju nästan så att man vill utbrista i någon variant av "naaaaw...!".

Tydligen har hunden haft stetoskop och galloperat runt under epitetet Dr. Fluff. Han har med andra ord haft en episk dag. Så nu ligger den likt en klubbad säl.

Jag kan ha bästa grann-kollega-vännen och hunden kan ha bästa människo-hund-vännen.

Att motionera en fläskräv

Hund har ju gått och blivit med valk.
När han var fullpälsad så var det ju enkelt att säga "äh, han har grov benstomme (vilket förvisso är sant) och mycket päls (förvisso också sant)". Men när han rakades så var det bara att inse, hundens ryggärsle hade plågsamma likheter med jultomtens nacke.

Såhär tänker jag mig att jultomten ser ut sommartid

på valfri sandstrand tre kontinenter bort

Hursom. Det är ju inte som att matten är i någon bättre form. Oklart vad som föranlett detta fysiska förfall. Värme. Mat. Lättja. Karaktärsbrist. Kosmisk strålning. Teorierna är många. Men det finns ju bara ett sätt att råda bot på det hela, och eftersom det är svårt att äta mindre så får vi röra oss mer.

Sagt och gjort. Matte snörade på sig löparskor, spände på ett reflextäcke på hunden och så gav vi oss ut en fuktig kväll. Matten har definitivt ingen löparvana, tekniken är lika ineffektiv som hos en åttiofemåring med stukad vrist. Hastigheten lika hög som hos en självgående gräsklippare av medelprisklass.

Efter 500m behövde hunden kissa. Vilket är helt okej, det kändes bra och vi fortsatte vidare i vår sakta mak. När vi kommit ca 1,5km så är matten varm, trött, börjar känna av en vad och en hals men det går förvånansvärt bra. Däremot så börjar det dra i kopplet. Bakåt.

Den lilla fläskräven var trött. Så, där "sprang" vi. En svettig matte som flåsade som ett trasigt ventilationssystem och en rakad sheltie på släp, allt aackompanjeratav hurtiga hejarop som "kom igen killen, du klarar det här!" och handklapp.
En syn för gudarna helt enkelt..

Inom inte alltför lång tid så såg hunden grästuvor som han bara måste stanna och sniffa på. Länge. De var ungefär det mest intressanta på den här sidan av millennieskiftet just då. Jag tror han maskade.

Efter en smärre evighet kom vi hem igen. Med en snittfart som en hurtig promenerande hade kunnat åstadkomma. Men det var ändå lite av en seger. Den ena kraschde i en dush, den andra på en soffa och sammantaget ville vi aldrig prata om det igen.

Long time, much to see

Vi har inte varit frekventa här alls på sista tiden. Det är inte för att det inte hänt saker, snarare tvärtom.

Vi har sagt hejdå till Phoenix
Finaste illerpillerPhoenix var en gammal man och en vacker dag var det bara att inse att till och med en illers envishet kan ta slut.

Vi har flyttat
I mars tog vi pick och puff och blev sörmlänningar. Så blir det när matten anser att det är en bra idé att fortsätta göra samma skit om dagarna, men på annan ort. Sörmlandet är kul, det finns ankor här.

Flyttlådor och flytthund

Vi har omplacerat hussen
Hussen var ju någon som matten och första illern Chade gick och skaffade för en herrans massa år sedan. Hund fick sen ärva hussen. Det har varit trevliga år och sådär, men det fungerade inte riktigt. Så vi bestämde oss för att omplacera honom.

Vi har sagt hejdå till Camaro
Strax efter omplaceringen av hussen så tacklade även Camaro av, och en sorglig tisdag så tog matte och hund farväl till den sista av illrarna han vuxit upp med. En av de mest fasta punkter i hans liv, en av hans närmsta vänner.

'maromusen hos veterinär

End of an era.
Vi var hjärtekrossade båda två. Hund var låg länge, och det var massivt tydligt hur mycket illrarna betytt för honom när vi nån vecka senare hälsade på Tant H i stora Stockholm. Tanten har en handfull illrar och hund sken upp som han inte gjort på veckor.

Vi har åkt på semester
Vi åkte till värmländska skogar, till klippiga västkusten, till Västra Götaland, till Sörmland, till Linköping, till Nyköping, till Vänersborg, till Uddevalla och tillbaka igen. Lika många människor och familjer åkte vi till.

Matte hade inte byxor på 3 veckor. Hund var awesome som bara åkte med och bodde överallt, hursomhelst, med vemsomhelst. Asbra semester helt enkelt.

Vad på västkust

Vi har rakat pälsen
Den dagen det var +34°C och vi lekte lugnt i 5 minuter och sen fick sitta i varsin ände av ett badkar med kallvatten i 10 minuter så bestämde jag mig. Pälsen skulle bort.

Tre dagar senare stod vi hos en hundfrisör som med gigantiska samvetskval lät den heliga sheltiepälsen falla till golvet.

Snaggad räv

Ja, pälsen har en funktion. Biologen är fullt medveten om detta. Om det är kastrationen som gör det, eller om hund helt enkelt har separationsångest vad gäller underullen vet jag inte. Men funktionell var det sista den pälsen var i sommar.

Haters gonna hate.
Vi kan springa fritt för första gången på förjävla länge. Så. Värt.

Det var väl vad vi gjort sista tiden. Give or take.

Att sedera en räv

Idag var det dagen D, d som i HD och ED. Räv skulle röntgas.

Efter att ha ratat leversnitt som veterinären erbjöd, lyssnats på hjärta och blivit allmänt klämd och klappad fick räv en spruta i låret.

Sen fick vi vänta.
Sen väntade vi lite till.
Sen kom veterinären och sade "Oj, han står ju fortfarande! Vi får vänta lite till".
Så vi väntade lite till.
Sen kom veterinären igen och sade "men vad sjutton, är han fortfarande vaken? Jaja, några minuter till då".
Så vi väntade några minuter till.
Sen kom veterinären och sade "men nu ligger han i alla fall", och då svarade jag "nja, jag sade åt honom att lägga sig", och då sprätte räv upp på alla tassar igen, dock med lite knipiga ögon. Veterinären sade "en så lugn hund borde ha somnat för länge sedan, vid det här laget sover alla hundar, vi kanske får ge en extra spruta om han inte somnar snart.."
Sen väntade vi igen.
Sen kom veterinär och konstaterade att han förvisso inte sov, men han var nog trött nog att röntgas. Räv satt då och vajade som en smörblomma i sommarbris.

Väl i vaggan vid röntgen låg räv som en säl. Kikade fortfarande lite men för trött för att bry sig om sådant som att ligga på rygg, vi sover ju ändå på rygg varje natt så det var väl väldigt bekvämt.

Hund vaknade sedan och skuttade glatt ut i receptionen och sade hejdå till veterinären. När vi kom hem så hade den vajande smörblomman nästan vissnat. Det är en mycket trött liten hund som ligger bredvid i soffan, och ser fruktansvärt bedrövad ut när han reser sig för att vinglande lägga sig i en ny ställning.

Så, nu väntar vi med spänning på resultatet och håller alla tassar för att alla leder är fit for fight.

Quick uppdate

Vi kom fram, till slut. Körtiden hade blivit bra om man inte bestämt sig för att bygga om vägbygget kring E4an, igen..

Jag förstår inte riktigt hur de tänker att någon som inte har koll på stadens alla förorter ska kunna hitta någonstans. GPS är ju uteslutet ("om möjligt, gör en u-sväng / räknar om rutt"). Hade det gjort ont att skylta väderstreck eller större städer, för Solna säger mig absolut nollsju.

Så, på grund av någons retardation (min eller Stockholms trafiksituation låter jag vara osagt) så fick vi en ofrivillig sightseeing i såväl Rinkeby som Tensta innan vi trillade in i Bromma. Vi fickparkerade också. Vilket blir typ gång nr 13 sedan jag tog körkortet 2007, man måste minnas att norrlands idé av fickparkering ofta är synonym med att välja den mittersta av tre lediga parkeringsfickor utanför Ica.

Hur som haver.
Snigeln var en lattjo liten pryl! Lusen var minst lika jättekul som sist. Lus var inte helt av samma åsikt om räv, men det förstod nog aldrig han.

Snigel och hennes matte har lämnat hemmet för att jobba och nu ligger jag i soffan och blir utsatt för lika delar kullerbyttskramar som plattfiskliggande av Lushunden.

Vad gör Svarträven då?
Demolerar leksaker.
Försöker leka med Lus (går inte så bra).
Försöker peta ut ett öga på Lus (går inte heller så bra).
Försöker hitta hennes äggstockar (går om möjligt ännu sämre, de är kvar hos veterinären men han tror att om han bara letar/sniffar riiiiiktiiiigt noga så kanske hans långa nos finner dem ändå).

För fem sekunder sedan lade han sig, så nu vågar vi inte röra en fena, varken Lushund eller jag, i hopp om att räv ligger kvar om vi spelar döda.