Hund åt headset - igen

Hund åt ju upp mattes headset. Vilket var rätt onödigt. Men matte köpte ett nytt. Jättebra, jättefint, vitt och matte var jättenöjd. I en vecka. Sen åt hund upp det nya headsetet.

Eftersom han förra gången mest åt upp gummipluppen (vilket inte demolerade headsetet helt egentligen) så tog han i lite mer den här gången och åt inte bara upp gummipluppen, utan bet även lös själva högtalaren. Medelst skruvmejsel (!) och tändare (!!) har husse dock lyckats peta ihop det tillräckligt för att vi skulle kunna kränga på en annan modifierad gummiplupp och då går det att använda hjälpligt tills nytt kan inköpas.

Själv är jag väl av åsikten att jag inte kan leva utan ett headset, men att jag inte kan köpa mer än ett i månaden. Budget och sånt liksom.

När jag såg dådet blev jag faktiskt arg på hund. Inte fullt så mycket för att det var mitt headset. Inte heller fullt så mycket för att jag hunnit äga det i en vecka. Men det är liksom droppen. Hundjäkeln är ju värre än en trädgårdsflismaskin på speed.

This is why I can't have nice things!

DemolitionDog got demolished

Hej hej uppskuren trampdyna. Självklart på en fredag. Kanske 1-1,5mm djupt så vi behöver nog inte tuta iväg till veterinären. Om inte räv gnager sönder alternativt hoppettistudsar upp det till 1-1,5cm djupt förstås.

Man ska ju inte ropa hej förrän man har ett bäcken.

God Jul!

Från oss alla (matte, husse, iller, räv och hans egon) 

till er alla, en riktigt god jul!

Det blev dock många bilder, och vi kan ju inte vara sämre än att vi visar upp ett urval av dem.

  

Lite söta kan vi vara, ibland i alla fall

Ibland, eller ganska ofta egentligen, är vi inte såvärst jättesöta

..och där vissnade räv och vi gav upp

Inte utan min gardin

Räv är inte bara snygg, han passar även i lila. Lila är ju lite av en favoritfärg hos matten. Och tur är väl att de två matchar, räv och lila, med tanke på att under/bakom gardinen är det bästa stället att spendera sin kväll om han får säga sitt.

Trött räv i gardin. Yep, that's how we do it.

Hundhalsband och produktfotografering

Matten ägnar sig ju åt en del kreativa saker emellanåt. Bland annat råkade räv behöva ett nytt halsband (man kan inte bara ha ett förstår ni) så då pysslade matten ihop ett.

När man pysslar och emellanåt även säljer lite saker så bör man ju produktfotografera. Problemet är bara det att jag har en långhårig hund. Halsband + pälskrage = dålig ide, om du inte vill visa upp pälskragen och köra "gissa om hunden har halsband på sig eller inte".

Problem är dock till för att lösas! I give you, hund i halsband, den synliga versionen.

Självklart i rött, räv har ju lite av ett rött tema...

Om någon nu skulle råka vara intresserad, så har matten en egen sida på the interwebs för kreativiteten, Aviendha.se Vi finns även på facebook (finns man inte där finns man ju inte som bekant), även där under namnet Aviendha.se.

Kan..inte......kissa..!

Keir är hanhund. Han har ju till och med kommit på det själv för ett tag sedan. Med råge.

Shetland sheepdog beskrivs som en vänlig ras med relativt liten könsprägel och de ska ha lätt att umgås med andra hundar. Självklart gäller detta rasen i allmänhet, inte mitt exemplar i synnerhet.

Jag har alltså en sheltiehane som beter sig mer som en amstaff. Och när vi går ut genom dörren så skulle jag likaväl kunna hänga en påse morötter i kopplet för han skulle inte märka skillnad eftersom han är så upptagen med att sniffa. Förutom att göra utfall mot andra hundar då förstås.

Fram till snön föll så urinmarkerade han också som en idiot. Ibland så tätt som var femte meter, true story. Som sagt - hanhund.

Men. Snön kom. Och med det en viss oförmåga att kissa. Sniffandet och utfallen är kvar, så han har inte slutat vara ett hormonellt litet satskap. Men urinmarkeringarna har försvunnit. Kissandet över huvud taget.

Det hela resulterar i att vi är ute och går. Och går. Och går. Mer än en kväll har jag gett upp och konstaterat att hund får skylla sig själv om han är jättenödig när han vaknar på morgonen 16 timmar efter sista kissning. Har alltid sagt att blåsan på den här hunden är större än han själv.

När han väl ska till att kissa så är det med största möjliga tystnad från min sida. Inte röra en fena. Han kan komma av sig och då är det kört. Så man står där som en idiot medan han börjar med att vanka av och an på en sträcka som är ca 2 meter. Sträckan snävas av allt eftersom och på slutet snurrar han bara innan han ÄNTLIGEN kissar. Sist räknade jag. 15 vändor fram och tillbaka och 6 eller 8 snurrar, beroende på hur man räknar, innan han kunde kissa. Det är ju som en kassaskåpskombination som ska lösas för att få till det. 3 höger, 2 vänster, 5 vänster, 6 höger...

Man kan ju bli knäckt för mindre. I vart fall när man för någon vecka sedan, pre snö, bara behövde korsa vägen för att han skulle kissa. Måtte han inse att snön är här för att stanna branog länge.

Stormvarning - den retroaktiva versionen

Det har ju stormat en del på slutet. Det har varit Hilde, Sven och Ivar, nästan dansbandsvarning. Vilket i sig är lika illa som en klass 3-varning. 

Förra helgen innebar det, förutom den traditionsenliga stormingrediensen vind, en del snö. Förjäkla mycket snö vill jag mena. Vid frukost låg det kanske två cm av det kalla vita på marken och hund var fladdermusexkrement-glad för det. 

Vid lunch hade det börjat falla någon enstaka snöflinga. Vid middagstid rådde snödjup boghöjd på hund. Hund var inte fullt lika fladdermusexkrement över det. 40 minuter senare stack bara rutan och backspeglarna ut från snödrivan som kommit att utgöra min bil. 

Då tyckte inte hund att det var rätt så jävligt.

Har ju alltid sagt att storleken på shelties är himla snodig. Den äter inte mycket. Den bajsar inte mycket. Den väger inte mycket. Den kan tas under armen vid behov. Det som däremot visade sig med all önskvärd tydlighet var att den låga markfrigången gör att 4-hjulsdriften kopplar ut i extrema snömängder. Han körde helt enkelt fast.

Promenaden började med att hund skulle gå ner för trappan, som var översnöad. Hund åkte kana på rumpan utför hela trappen i en sån fart att jag tappade kopplet och vid trappans slut stod en stöddig snödriva som helt sonika åt upp räv. 

Som tur var hade han sele och kopplet hängde fortfarande utanför så jag kunde bogsera ut honom. Bokstavligt talat. Sen skulle vi försöka ta oss från vår trapp ut till vägen, där det i vart fall fanns något bilspår man kunde gå i. Vilket var lättare sagt än gjort i nysnö som nådde mig upp på låren på sina ställen. Hund simmade bröstsim mer än han gick/hoppade fram. 

Frågan är om man ska skaffa snökedjor till honom, eller om man helt enkelt ska sätta honom på pulka nästa gång det kräksnöar innan snöröjarna hunnit skotta fram oss.