Det har ju stormat en del på slutet. Det har varit Hilde, Sven och Ivar, nästan dansbandsvarning. Vilket i sig är lika illa som en klass 3-varning.
Förra helgen innebar det, förutom den traditionsenliga stormingrediensen vind, en del snö. Förjäkla mycket snö vill jag mena. Vid frukost låg det kanske två cm av det kalla vita på marken och hund var fladdermusexkrement-glad för det.
Vid lunch hade det börjat falla någon enstaka snöflinga. Vid middagstid rådde snödjup boghöjd på hund. Hund var inte fullt lika fladdermusexkrement över det. 40 minuter senare stack bara rutan och backspeglarna ut från snödrivan som kommit att utgöra min bil.
Då tyckte inte hund att det var rätt så jävligt.
Har ju alltid sagt att storleken på shelties är himla snodig. Den äter inte mycket. Den bajsar inte mycket. Den väger inte mycket. Den kan tas under armen vid behov. Det som däremot visade sig med all önskvärd tydlighet var att den låga markfrigången gör att 4-hjulsdriften kopplar ut i extrema snömängder. Han körde helt enkelt fast.
Promenaden började med att hund skulle gå ner för trappan, som var översnöad. Hund åkte kana på rumpan utför hela trappen i en sån fart att jag tappade kopplet och vid trappans slut stod en stöddig snödriva som helt sonika åt upp räv.
Som tur var hade han sele och kopplet hängde fortfarande utanför så jag kunde bogsera ut honom. Bokstavligt talat. Sen skulle vi försöka ta oss från vår trapp ut till vägen, där det i vart fall fanns något bilspår man kunde gå i. Vilket var lättare sagt än gjort i nysnö som nådde mig upp på låren på sina ställen. Hund simmade bröstsim mer än han gick/hoppade fram.
Frågan är om man ska skaffa snökedjor till honom, eller om man helt enkelt ska sätta honom på pulka nästa gång det kräksnöar innan snöröjarna hunnit skotta fram oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar