Badutflykt

Jag har alltid velat ha en badhund. Keir vadar frivilligt och apporterar pinnar som ligger på bottnen intill stranden, men that's it.

 

Ash däremot tycker att vatten är superdupermegajättekul. Så pass att han, när vi häromdagen begav oss ut i en skog och hittade en underbar badplats där vi stannade två timmar, spenderade 85% av tiden i vattnet. Simma gör han dock inte frivilligt, än. Vi får nog jobba lite på simtagen, baddaren, silverfisken och sådär.

 

 

 

 

 

 

Buga

Ash är inte alls samma hund som Keir. Tvärtom är han ungefär så långt från Keir man kan komma i de flesta avseenden. Som träning.

Med Keir går allt i ultrarapid. Även med en klicker är det svårt att hinna med, och inlärningshastigheten är skrämmande. Ash, not so much..

Jag har försökt men inte kommit långt alls med hans träning. Vi pratar helt enkelt inte samma språk. Mitt sätt att lära ut är inte naturligt för honom som det var för Keir. Vilket gör att jag har en hund som är över halvåret som kan sitt, ligg och.. Ja. Han kan stanna också. Om det är mat involverat.

Igår körde vi 101 saker med en låda bara för att fördriva lite tid. Klicker fattar han definitivt, men när han inte tycker sig få resultat så lägger han sig och glor på mig. En staringcontest som inte går att vinna. Men så bjöd han ett beteende av en slump, han bugade och jag klickade. Sen gjorde han om det. Och igen. Och sen lade vi signal på det. Och idag, efter två pass igår, så bugar valpen när man ber honom om det.

Jag är så amazed att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han är lite som ett tåg - det tar lång tid att få igång det hela men har det väl kommit i rullning rör det på sig.

Det är inte inkallning. Det är inte fotgående eller ens gå-fint-i-koppel. Det är inte något man någonsin har nytta av (mer än om man ska stiga upp i sadeln som jag snart måste införskaffa om han inte slutar växa förstås), men det är något han lärt sig och han är fantastisk!

 

Bugande Ash 

Äsch då, det är bara en rasstandard

Jag ser mig inte själv som en utställningshundägare. Keir är ställd på en inofficiell utställning där ingen annan sheltie närvarande som ettåring, men har sedan dess inte kunnat ställas pga kastrationen (dispens saknas för kemisk kastration).

Men, någon gång skulle man ju ha velat göra det. Ställa ut alltså. Bara för att. Så, när jag först intresserades av Ash kull så erbjöds jag en annan hane, men han var mer vit än något annat och det är ju inte ens värt att stava utställning då. Visst, Ash har lite vitt på en höft, och en större svart fläck på sidan, men det fanns ändå hopp om att man i vart fall kan ställa för skojs skull.

Och här är vi nu, snart 7 månader gammal. Hundskrället prickar få rätt i rasstandarden alltså. Och det kommer knappast komma till att han saknar ett välmarkerat stop, eller att han är grov (vilket är big NoNo) eller att han har en slängig gång och håller svansen över rygglinjen jämt för att han är gladast. För att inte tala om att han knappast kan gå fint i koppel, och att han antagligen kommer rygga om domaren inte stannar upp den mikrosekunden Ash behöver för att fatta vad det är som händer när det är dags för kläm & känn. Ja, bortsett från att Ash hatar att bli hanterad då, den detaljen ska vi inte ens tänka på.

En sheltiehane ska vara 37cm hög. 2,5cm plus eller minus accepteras. Well, den här mäter at the moment 45 cm. Minst.

Så, vad gör man? Jo, man googlar utställningar. På ett sätt är det bra för det här kan bara sluta på ett sätt: vi får knappt ett utlåtande och blir kastade ur ringen så fort som det är socialt och regelmässigt accepterat för domaren att göra det. Ash kommer vara gladast av alla och vi kommer säga "Äsch, då, det är bara en rasstandard". Och förhoppningsvis så har mattens knäskålar inte gått i kras av allt skakande inför spektaklet så vi faktiskt kan ta oss ur ringen också.

Tugga, tugga jävligt dyr klänning

Min kära vänkollegagranne kom över med tre klänningar häromdagen. Jättefina klänningar, som alla passade superbra. Jag lade dem på sängen och lämnade rummet någon minut. Det var allt som behövdes för det lilla satskapet att tugga i sig en halv ärm på en helt ny, oanvänd klänning med tresiffrig prislapp.

Som tur är äger jag en symaskin, och förhoppningen är att klänningen ska kunna göras kortärmad. Det rådde vissa tvivel om vem som var förövaren eftersom valping också tuggat saker på slutet, men tvivlen upphörde när det var dags för kvällspromenad igen om man säger så. Matte kunde inte titta på räv ett tag, igen.