om skator och att besvära medmänniskor

På promenad för ett tag sen drog hund iväg som en avlöning, och fick något tuppjuck uppepå en sten.

Det framkom efter ett tag att det var en exeptionellt kaxig skata som bara ska ha. Högst upp i ett träd.

Den sket högaktningsfullt i skåpmongot på stenen. Skåpmongot sket lika högaktningsfullt i att matte ville få stopp på oljudet, alternativt få med sig hunden därifrån.

Förbipasserande såg frågande ut. Matte log ansträngt och mumlade något om skåpmongon och dåliga dejter med skator. Förbipasserande såg besvärade ut. Matte log ännu mer ansträngt. Skåpmongot bestämde sig för att skatan hade fått sitt och kom studsande med svansen i topp och förväntade sig att få godis.

Skaffa hund, they said. It will be fun, they said.

Hund och exeptionellt kaxig skata

Risk & säkerhetsanalytikern

 Låt mig presentera anledning till att vi kan  sova tryggt om natten: Keir, the great slayer of soptunnor and reflexvästar, protector from drällande människor who really needs to kamma sig and skaffa ett jobb.

Det begicks otukt (gammal man med käpp) på gatan (alltså, inte vår, den längre bort). Det hela var väldigt suspekt (ja, alltså, han bara stod där och drällde, säkert okammad också) vilket enligt en snabb risk & säkerhetsanalys, med en sannolikhet lika hög som nämnda analytikers tankar om sig själv, måste betyda att illdåd planeras. Det var även högst troligt att den illdådande gynnaren inte hade ett jobb heller (pension är ingen ursäkt, det ska ni ha klart för er!). 

Så, Keir gick all batdog på situationen. Han morrade och boffade ett par gånger från sin sniperposition på köksbordet. Situationen var spänd, mycket spänd, lite Kuba-krisen-spänd faktiskt. Men illdådaren fegade ut, och klev in i en bil som anlände passande nog och de lämnade kvarteret.

Tänk vilka otäckheter vår luddige försäkringskassehandläggare och tillika säkerhetsanalytiker avstyr. 

To protect and serve. 

Batdog

Att motionera en fläskräv

Hund har ju gått och blivit med valk.
När han var fullpälsad så var det ju enkelt att säga "äh, han har grov benstomme (vilket förvisso är sant) och mycket päls (förvisso också sant)". Men när han rakades så var det bara att inse, hundens ryggärsle hade plågsamma likheter med jultomtens nacke.

Såhär tänker jag mig att jultomten ser ut sommartid

på valfri sandstrand tre kontinenter bort

Hursom. Det är ju inte som att matten är i någon bättre form. Oklart vad som föranlett detta fysiska förfall. Värme. Mat. Lättja. Karaktärsbrist. Kosmisk strålning. Teorierna är många. Men det finns ju bara ett sätt att råda bot på det hela, och eftersom det är svårt att äta mindre så får vi röra oss mer.

Sagt och gjort. Matte snörade på sig löparskor, spände på ett reflextäcke på hunden och så gav vi oss ut en fuktig kväll. Matten har definitivt ingen löparvana, tekniken är lika ineffektiv som hos en åttiofemåring med stukad vrist. Hastigheten lika hög som hos en självgående gräsklippare av medelprisklass.

Efter 500m behövde hunden kissa. Vilket är helt okej, det kändes bra och vi fortsatte vidare i vår sakta mak. När vi kommit ca 1,5km så är matten varm, trött, börjar känna av en vad och en hals men det går förvånansvärt bra. Däremot så börjar det dra i kopplet. Bakåt.

Den lilla fläskräven var trött. Så, där "sprang" vi. En svettig matte som flåsade som ett trasigt ventilationssystem och en rakad sheltie på släp, allt aackompanjeratav hurtiga hejarop som "kom igen killen, du klarar det här!" och handklapp.
En syn för gudarna helt enkelt..

Inom inte alltför lång tid så såg hunden grästuvor som han bara måste stanna och sniffa på. Länge. De var ungefär det mest intressanta på den här sidan av millennieskiftet just då. Jag tror han maskade.

Efter en smärre evighet kom vi hem igen. Med en snittfart som en hurtig promenerande hade kunnat åstadkomma. Men det var ändå lite av en seger. Den ena kraschde i en dush, den andra på en soffa och sammantaget ville vi aldrig prata om det igen.

Det här med prioriteringar

Svarträv är en fantastisk hund på många sätt. Han finner sig i allt. Han är lättlärd. Han har en blåsa lika stor som en medelstor badboll (yeay sovmorgon!). Han är snygg i motljus. 

Men. Han kan inte bete sig i hundmöten. Alls. Det skälls så att man tror att man hamnat mitt i utfodringen av en grupp sjölejon. Släng in rottweilermorr och kängrustuds så är bilden komplett.

Under sommaren var det öppet hus på hundklubben varje vecka med blandade aktiviteter. Det kom uppemot 30 andra hundar till de här kvällarna, vilket är utmärkt för då kan yours truly och satskap skälla ut folk under mer kontrollerade förhållanden. Utan att få (alltför många) sneda blickar.

Vad gör då hunden, när han konfronteras med en triljon andra hundar och mattar och hussar som flänger runt hejvilt med olika grad av kontroll på sina egna hundar? 

Ingenting. Han kan ha skällt på en man som ville prata med oss, utan hund. Och så kan han ha betat gräs. Och det kan inte ens vara en lycklig slump, för det hände varje gång.

Hund och en bunt andra hundar.
Utan att vråla "gå och kamma er!"

Det här är ju givetvis jättebra, massiv progress och allt såntdär. Så går vi från hundklubben och möter en människa med en hund. En enda hund, med en enda människa i släptåg. Då går vi fladdermusexkrement och skäller ut den efter noter.

Det är ju så ologiskt och dåligt prioriterat att man vill börja ägna sig åt knyppling i stället.

Så kan det gå, snickarjävel

På morgonpromenaden. Byggnadsställning vid hus, man fixar smågrejer och förbereder arbetet.

Keir: Det är någon där...! (fäller upp svansen i beredskapsläge)
Matte: Mmm, tänka sig hörrudu...
Keir: Det ÄR någon där! (hoppstudsar och morrar nerifrån frambenen)
Matte: Jag ser det, han får dessutom vara där
Keir: DET ÄR NÅGON DÄR! (slänger iväg ett varningsskall)
Matte: Mupphund, ge dig , det är en snick....
Keir: Kamma dig! Skaffa ett j.... (morr, hopp, skäll)
Matte: Men för i helvete skabbräv, snickare ÄR för fan ett jobb!

Utvecklingssamtal

Min räv kan vara ett litet satskap, det är ingen hemlighet som får plats under badrumsmattan. Min räv med hormoner i ekvationen är inte bara ett litet satskap, han är verkligen ett halvt helvete.

Han morrgläffser och river allt ikring sig under långa perioder på kvällarna, oavsett om han är orastad eller om vi vart ute i två timmar. Han piper. Gnäller. Stressdrar i kopplet. Går knappt att få kontakt med på promenader för det sniffas, smacksmakas på luften och kissas konstant, helst allt samtidigt. Det är rätt faschinerande att det går att dra i kopplet i 85% av tiden och att man samtidigt kan stanna var femte meter(!) för att kissa. Ja, sen så ska vi ju kaxa upp oss om vi ser en hund eller någon som borde kamma sig och skaffa ett jobb. Traven får dressyrhästar att krokna i avund. Svanshållningen är värdig en stridsberedd skorpion. Ett halvt helvete som sagt.

Jag är måttligt road. Så måttligt att jag enkelt kan konstatera att såhär kan vi inte ha det, på fullaste allvar. Då kommer en av oss att förlora vettet, pälsen, cirkulationen, vad som kommer först.

Vad gör man då, när man vet att någon kommer förlora vett, päls eller cirkulation? Jo, man har utvecklingssamtal. Eller kvartssamtal. Vilket som. Sådär som man hade när man var lite och läraren uppdaterade ens förälder om hur allt gick i skolan. Om man skötte sig så fick man beröm och satt där på stolen med knäppta händer och föräldern tittade på barnet med värmande stolthet i bröstet. Om man inte skötte sig så var det en värmande vanmakt som fyllde förälderns bröstkorg, medan ungsjäveln säkerligen satt i ett hörn och målade på tapeterna. Eller tuggade på en perlagon.

Keir är den där ungsjäveln som målar på tapeten OCH tuggar på en perlagon, och golvlisten med för den delen, under tiden den förtvivlade läraren förklarar för den ännu mer förtvivlade föräldern att det är helt hopplöst. De enda framsteg som görs är att ungen ibland byter ut perlagonen mot en fredskalla.

Keir fattar nollsjuttiofem när jag försöker prata med honom om hela vettet-pälsen-cirkulationen-situationen. Jag vet att vi haft kvartssamtal om det, vilket han dementerar. Men jag förstår att han inte kan minnas det eftersom han hade fullt upp med att peta upp toalettlocket 5cm för att släppa det med en smäll och sen göra om det igen. 162 gånger på rad.

Under tiden jag skriver detta så har hunden kraffsat på tvättkorgen, bitit på badrumsmattan och tuggat sönder handtaget på toalettborsten (och dragit runt den i hela hallen, tydligen). Lägger armarna om mina knän och mummlar mitt mantra om och om igen *detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver*

Träd, slidestop & awesomeness

Avdelningen "häftiga saker som det är helt otroligt att hund kan, trots att vi aldrig tränat dem":

Detta är tredje gången. Ever. Första testades på ren ingivelse och räven gjorde en slidestop på armbågarna som skulle fått en westernhäst att framstå i dålig dager. Vi har testat läggande under gång och läggande på långa avstånd med framgång. Men att det skulle gå in under tiden som räv springer i rabiesfart var helt oväntat. (vänligen bortse från att matten låter mentalt retarderad / som en trasig pipleksak)


Avdelningen "häftiga saker som det är helt otroligt att hund inte kan, trots att vi tränat massor på det":

Passera en hund. Som befann sig på andra sidan gatan. På andra våningens. På en balkong. Utan att morrhoppa som en halv pitbull. Se-ri-jävla-öst. Min kampräv kompenserar verkligen sin awesomeness med en del lite mindre smickrande drag. Eller så kompenserar han sina mindre smickrande drag med awesomeness.

Doftdiskriminering eller "vart fan är instruktionsboken till nosen?!"

Hund är smått överaktiv nuförtiden. Häromdagen var vi ute. I skog, i samhälle. Vi körde uppletanden, allmän träning, ja matten sprang till och med en bit (vilket inte hänt sedan gymnasietiden, och den kändes för stunden väldans avlägsen). 2,5 timme senare kommer vi hem. Hund vilar i 20 min. Sen piper den.

Igår pep den med. Doftdiskriminering föreslogs av min vän och bollplank. Något vi funderat på tidigare men jag har inte riktigt fått fingrarna ur. Sagt och gjort.

Två små fat, ett med vaniljsocker, ett med grillkrydda. Tanken är att hund ska fatta att vanilj är bra skit. Vanilj var bra skit, så till den milda grad att hund åt upp det. Grillkrydda var däremot inte gott. Vi gav väl upp där och min förhoppning var att hund gillade vanilj.

Ikväll så tog jag det nu tomma vaniljfatet, som fortfarande luktade som en halv sockerkaka, och ett identiskt men nydiskat fat. Tanken var att utesluta visuell diskriminering.

Man kan väl säga som så att ett signifikanstest skulle inte vara upplyftande. Hund ville lika gärna slå, peta, äta, putta på det rena fatet som vaniljfatet. Hela passet igenom.

Jag har ju länge misstänkt att hunden inte läst instruktionsboken till sin nos. Eller så har han köpt den på IKEA och tappat bort specialverktyget och hörnmuttrarna. Eller båda.

Arbetsförmedningens nya handläggare

Eller ny och ny, det var att ta i lite.

När jag skaffade en sheltie var jag väl medveten om att det kan vara en skälltie jag får (jag som hatar hundskall, smart drag där). Tillfredsställelsen var total när valpen visade sig vara väldigt tyst, skall kom när han var riktigt upphetsad, och eventuellt om gäster knackade på när vi var hemma (ensam är han tyst som en majskolv trots knackningar).

Men så kom hormonerna. Hunden som aldrig brytt sig i folk, mer än att han vill hälsa på de som visar någon form av uppmärksamhet som möjligtvis skulle kunna vara riktad åt hans håll. Hunden som bara traskat på och betat förstrött på grässtrån och funderat på livet. Well, den hunden rymde. Kvar blev hunden med hormoner.

Med hormoner så har vi stött på en del faschinerande saker. Bland annat en radar, vilken aktiverar skall-, studs- och morrfunktionen samt skorpiontagssvansen när den får en träff. Den här radarn ger utslag på folk, men inte vilket folk som helst. Den tycks ge utslag på... ja... folk som borde kamma sig och skaffa ett jobb, om vi ska vara politiskt inkorrekta.

Vi kan möta en människa på trottoaren. Hen går målmedvetet, tyst, nedvänd blick och portfölj. Hen har troligen ett jobb och hund trippar på som om människan inte existerar. Sen, på samma trottoar 1 minut senare möter vi en annan människa. Målmedveten gång, tyst, nedvänd blick. Och en påse. Hund reagerar på långt avstånd och skäller ut henom och morrar att han minsann vet att människan i fråga fuskat med stämplingen. Påsen visade sig vara en systemkasse.

Folk som sitter och dräller i parker, står i trappuppgångar, går vid olämpliga tider för ett 7-16-jobb, oavsett om de är fulla eller nyktra. Stilla eller i rörelse. Tysta eller högljudda. Ibland tillochmed brats. De skälls ut. KAMMA ER! SKAFFA JOBB, FÖR BÖVELEN!!

Uppenbarligen så anser hund att man inte heller kan ha ett samhällsnyttigt jobb om man bär reflexkläder. Vägarbetare, lastbilschaufförer, maskinister - vem behöver dessa? GÅ OCH GÖR NÅGON RIKTIG NYTTA!

Till mattes förtret så anser svarträv att även poliser tillhör den kategorin. Man kan inte göra ett vettigt jobb med reflexer. Poliser bär reflexer. Alltså är poliser inte vettiga. KAMMA ER!

Och sen har vi alla vanliga, arbetande människor som går, springer, cyklar, fikar, går i grupp, leker med barn och annat som vanliga, arbetande människor gör. Dessa trippar man förbi med svansen på halvstång i helt egna tankar. På sin höjd så stjäl han ett sniff precis vid passagen.

Jag skulle gärna gå ner i arbetstid, kanske kan Herr Rävs nya sysselsättning generera lite inkomst? Det finns ju tjänstehundar för polis, räddningstjänst och vård. Varför inte för ABF eller FK?