Hundutställning aka. Shetlandsponnyns baklängesgalopp

I lördags var det dags för Ash att ställas ut. Till hans stora förvåning så ställde inte matten ut honom på balkongen (vilket annars är brukligt förfarande då djur behöver fälla tre kilo grus innan de kan vistas i möblerade rum). Matten packade in valping i bilen och drog till Stockholm och Tant S, och i samlad tropp (läs: vilse i morgondimman) begav vi oss till Täby galoppbana.

Det första som hände var att ett ekipage dundrade förbi på banan som låg intill utställningsområdet. Ash, som aldrig sett en häst, gjorde som han alltid gör när nya saker uppenbarar sig och stirrade tomt ut i intet en stund efter att ekipaget försvunnit i fjärran innan han ryckte på axlarna och sa Äsch då och knatade vidare.

Väl vid ringen så ville matten mest hyperventilera i en papperspåse, snorta lugnande och be till första bästa Gud som skulle svara en ateist så nervös att inkontinensen var nära.

Sen var det dags, valping skulle in i ringen för bedömning. Hade benen burit hade jag sprungit i motsatt riktning. Valping var dock gladast av alla. Tills domaren pekade på bordet. Först ville han såklart inte bli upplyft (Ash menar att det är en av de största dödssynderna) och sen ville han ju egentligen inte stå på ett bord heller (dödssynd nr. 2 är att inte stå på fast underlag). Väl där plockar domaren fram mätstickan och konstaterar att valpen står som en räka men det är bara till hans fördel då han är rätt stor. Själv tyckte jag ju att det kunde räckt med en blick utan linser, i motljus på avstånd för att se att valping är närmare månen än rasstandardens mankhöjd.

Sen var det dags för trav i vänstervarv. Ash var lite för glad för allas bästa. Eftersom han likaväl skulle kunnat vara en shetlandsponny som en shetland sheepdog så tog han väl inte det där med trav på så stort allvar, vi var ju ändå på en galoppbana! Han kan eventuellt ha galopperat baklänges. Minus eventuellt. Det är nog något som aldrig skett där förut.

Hur gick det då?
Antagligen så dåligt som det är möjligt utan att få en "ej bedömningsbar".

Han är alldeles för stor, och huvudet är alldeles för långt och alldeles för mycket collie. Men han har goda öron och god färg. Ash undrade om det var något han kunde äta. Sen hoppetiskuttade och baklängesgalopperade dagens gladaste valp ur ringen. Matten svajande efter med samma pondus som en överkokt sparris. Men oj, så stolt jag är över min mesta och bästa ponnyvalp! Hur kan man vara annat när han är så glad, och tar allt jag utsätter honom för med sådant godmod?

Ash ska ställas ut (på balkongen, tror han)

Någon gång så vill jag ju ställa ut hund. Som kemiskt kastrerad får ju inte Keir ställas (SKK har ju en rätt avig inställning till sådantdär som kastrerade hundar) men när jag köpte Ash hade jag ju en liten förhoppning om att han skulle kunna ställas.

Jag och tant S har spånat på det här ett tag, och idag, med bara några skälvande minuter kvar på anmälningstiden påminde hon mig och i rent brådmod anmälde jag ett stycke Paddel.

Hujedamig, hur ska detta kunna sluta väl? Inte nog med att hunden i fråga säger Äsch då, det är bara en rasstandard, han tycker ju inte heller om att bli hanterad (i vart fall inte när man själv insisterar), kan knappt ta sig fram vettigt i ett koppel och rätt som det är så händer läskiga saker (typ högtalare) och som den slow learner han är så kommer han över saker - om ett tag.

Så, om nån vecka befinner vi oss i Täby, skallrar knäskålar ur led och paddlar domare i ögat. Mitt mål med insatsen? Att vi kommer levande därifrån, både jag och Ash. Och jag är inte ens en tiondel så ironisk som jag låter när jag säger det.

När jag berättade för Ash att han ska ställas ut så blev han såklart jätteglad, det är ju trots allt standard 1A på den här hunden, och trodde jag skulle ställa ut honom på balkongen.

Det här kan ju gå precis hursomhelst.

Keir fyller 3 år

Lilla Satskap, mongo, mupphund och älskade Keir, det finaste jag har, blir hela tre år idag.

Helt otroligt hur fort tiden gått. Vi har flyttat tre gånger under den här tiden, rest land och rike runt, gjort massor, upplevt ännu mer och det är bara tre år. Tänk kära lilla hund vad mycket mer vi ska hinna med!