Keir är hanhund. Han har ju till och med kommit på det själv för ett tag sedan. Med råge.
Shetland sheepdog beskrivs som en vänlig ras med relativt liten könsprägel och de ska ha lätt att umgås med andra hundar. Självklart gäller detta rasen i allmänhet, inte mitt exemplar i synnerhet.
Jag har alltså en sheltiehane som beter sig mer som en amstaff. Och när vi går ut genom dörren så skulle jag likaväl kunna hänga en påse morötter i kopplet för han skulle inte märka skillnad eftersom han är så upptagen med att sniffa. Förutom att göra utfall mot andra hundar då förstås.
Fram till snön föll så urinmarkerade han också som en idiot. Ibland så tätt som var femte meter, true story. Som sagt - hanhund.
Men. Snön kom. Och med det en viss oförmåga att kissa. Sniffandet och utfallen är kvar, så han har inte slutat vara ett hormonellt litet satskap. Men urinmarkeringarna har försvunnit. Kissandet över huvud taget.
Det hela resulterar i att vi är ute och går. Och går. Och går. Mer än en kväll har jag gett upp och konstaterat att hund får skylla sig själv om han är jättenödig när han vaknar på morgonen 16 timmar efter sista kissning. Har alltid sagt att blåsan på den här hunden är större än han själv.
När han väl ska till att kissa så är det med största möjliga tystnad från min sida. Inte röra en fena. Han kan komma av sig och då är det kört. Så man står där som en idiot medan han börjar med att vanka av och an på en sträcka som är ca 2 meter. Sträckan snävas av allt eftersom och på slutet snurrar han bara innan han ÄNTLIGEN kissar. Sist räknade jag. 15 vändor fram och tillbaka och 6 eller 8 snurrar, beroende på hur man räknar, innan han kunde kissa. Det är ju som en kassaskåpskombination som ska lösas för att få till det. 3 höger, 2 vänster, 5 vänster, 6 höger...
Man kan ju bli knäckt för mindre. I vart fall när man för någon vecka sedan, pre snö, bara behövde korsa vägen för att han skulle kissa. Måtte han inse att snön är här för att stanna branog länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar