Du vet den där vännen som ger dig den sista chokladbiten, som lånar ut sina vantar när du fryser trots att hen själv blir utan, som aldrig glömmer födelsedagar, namnsdagar eller dina perlagoners årsdag?
Jag har aldrig hävdat att jag är den vännen. Däremot har jag en bunt sådana vänner, hur det nu går ihop.
Ni vet den där vännen som inte bara äter din sista chokladbit, som du gömt, utöver perlagonerna? Jag har inte ens kommit på tanken att låtsas att min hund inte är den vännen.
Hursomhelst. Min kollega, granne och vän vabbade idag. Någonstans där på förmiddagen deklarerade det sjuka barnet, som i vanlig barnaordning var för piggt för sitt, mammans och samhällets bästa, att hon ville hämta hunden. Det är ju så att hunden och det treåriga barnet är bundis, såpass att han gått på hennes födelsedagskalas och fiskat fiskdamm och hela alltihopat.
Så, när jag var hemma på lunch så kom nämnda barn knatandes i en lång morgonrock med greköppning och foppatofflor på fel fot. Och en mamma i släptåg som torrt konstaterar att hon likagärna kan ha två mongon som röjer som ett, det finns ju ändå en chans att de tar ut varandra eller nåt.
Vad gör man inte för en vän, sade jag och tänkte "fysjutton vad awesome, hunden blir gratisaktiverad!". Vad gör man inte för en vän, sade hunden och tänkte "jag ska välta en hel lägenhet!" och travade iväg med svansen i topp.
När det nästan är dags för mig att ge upp totalt på arbetsdagen får jag den här bilden. Det är ju nästan så att man vill utbrista i någon variant av "naaaaw...!".
Tydligen har hunden haft stetoskop och galloperat runt under epitetet Dr. Fluff. Han har med andra ord haft en episk dag. Så nu ligger den likt en klubbad säl.
Jag kan ha bästa grann-kollega-vännen och hunden kan ha bästa människo-hund-vännen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar