Whine alert: matten har i natt spenderat tre timmar i extrem smärta.
Jag säger extrem, för det är faktiskt rätt extremt när man vrålar rakt ut (hes idag) och den enda anledningen till att jag till slut fick sova var 1600mg ipren och en timme i hett bad.
Ironin i att vara utrustad med något som kallas för livmoder. Min är mer en dödsmoder. Lite som Mussolini back in the days. Han bodde någonstans neröver och var en sjukt otrevlig och osympatisk typ.
Idag så kan jag i vart fall röra mig, men det hugger fortfarande. Och på det så bryter en förkylning ut. Så jag är hemma. Ser på netflix (vad gjorde man innan netflix?!). Hund borde tycka att livet är lite roligare dagtid med en matte hemma. Men han beter sig som om han hade rabies. Jag vet förstås inte om han faktiskt har rabies. Han har ju vissa aversioner mot att bada, och hans beteende är ju inte helt... normalt. Han är ju varken vaccinerad mot rabies eller testad på något annat vis. Så vi ska inte utesluta saker i förtid.
Det enda jag med säkerhet vet är att om inte Mussolini tar död på mig så kan det bli räv som gör det. Nu sover han, efter att ha muppat runt, tuggat på soffan, vankat av och an, juckat på en kudde och gått en promenad med sin mormor. Ljuva hormoner. För oss båda. Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar