Att sy med iller var ett projekt. Minst sagt. Därför hade jag någon naiv tanke om att det skulle gå smärtfritt med hund.
Ja, om man inte har en hund som vuxit upp med illrar då förstås.
Det var inte alls samma tunnelanläggande, grävande, släpande och rullande. Men en lång snok och en hårig rumpa mitt på tyget utgjorde fortfarande ett hinder.
Å andra sidan får man väl se det som en seger i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar