Tugga, tugga glasögonskalm

Hund dejtade husses glasögon idag. Och två disksvampar.
Måtte någon unge förvilla sig till vår dörr för trick-or-treat. De får en hel räv i år tror jag.

Ljuva hormoner, för mattar och rävar

Whine alert: matten har i natt spenderat tre timmar i extrem smärta. 

Jag säger extrem, för det är faktiskt rätt extremt när man vrålar rakt ut (hes idag) och den enda anledningen till att jag till slut fick sova var 1600mg ipren och en timme i hett bad. 

Ironin i att vara utrustad med något som kallas för livmoder. Min är mer en dödsmoder. Lite som Mussolini back in the days. Han bodde någonstans neröver och var en sjukt otrevlig och osympatisk typ.

Idag så kan jag i vart fall röra mig, men det hugger fortfarande. Och på det så bryter en förkylning ut. Så jag är hemma. Ser på netflix (vad gjorde man innan netflix?!). Hund borde tycka att livet är lite roligare dagtid med en matte hemma. Men han beter sig som om han hade rabies. Jag vet förstås inte om han faktiskt har rabies. Han har ju vissa aversioner mot att bada, och hans beteende är ju inte helt... normalt. Han är ju varken vaccinerad mot rabies eller testad på något annat vis. Så vi ska inte utesluta saker i förtid.

Det enda jag med säkerhet vet är att om inte Mussolini tar död på mig så kan det bli räv som gör det. Nu sover han, efter att ha muppat runt, tuggat på soffan, vankat av och an, juckat på en kudde och gått en promenad med sin mormor. Ljuva hormoner. För oss båda. Verkligen.

Hussen är hemma!

Att hussen kommer hem är ungefär exakt Det Bästa Någonsin! Då duger det till och med att ligga nära, i stället för att ockupera fotänden av sängen.

Utvecklingssamtal

Min räv kan vara ett litet satskap, det är ingen hemlighet som får plats under badrumsmattan. Min räv med hormoner i ekvationen är inte bara ett litet satskap, han är verkligen ett halvt helvete.

Han morrgläffser och river allt ikring sig under långa perioder på kvällarna, oavsett om han är orastad eller om vi vart ute i två timmar. Han piper. Gnäller. Stressdrar i kopplet. Går knappt att få kontakt med på promenader för det sniffas, smacksmakas på luften och kissas konstant, helst allt samtidigt. Det är rätt faschinerande att det går att dra i kopplet i 85% av tiden och att man samtidigt kan stanna var femte meter(!) för att kissa. Ja, sen så ska vi ju kaxa upp oss om vi ser en hund eller någon som borde kamma sig och skaffa ett jobb. Traven får dressyrhästar att krokna i avund. Svanshållningen är värdig en stridsberedd skorpion. Ett halvt helvete som sagt.

Jag är måttligt road. Så måttligt att jag enkelt kan konstatera att såhär kan vi inte ha det, på fullaste allvar. Då kommer en av oss att förlora vettet, pälsen, cirkulationen, vad som kommer först.

Vad gör man då, när man vet att någon kommer förlora vett, päls eller cirkulation? Jo, man har utvecklingssamtal. Eller kvartssamtal. Vilket som. Sådär som man hade när man var lite och läraren uppdaterade ens förälder om hur allt gick i skolan. Om man skötte sig så fick man beröm och satt där på stolen med knäppta händer och föräldern tittade på barnet med värmande stolthet i bröstet. Om man inte skötte sig så var det en värmande vanmakt som fyllde förälderns bröstkorg, medan ungsjäveln säkerligen satt i ett hörn och målade på tapeterna. Eller tuggade på en perlagon.

Keir är den där ungsjäveln som målar på tapeten OCH tuggar på en perlagon, och golvlisten med för den delen, under tiden den förtvivlade läraren förklarar för den ännu mer förtvivlade föräldern att det är helt hopplöst. De enda framsteg som görs är att ungen ibland byter ut perlagonen mot en fredskalla.

Keir fattar nollsjuttiofem när jag försöker prata med honom om hela vettet-pälsen-cirkulationen-situationen. Jag vet att vi haft kvartssamtal om det, vilket han dementerar. Men jag förstår att han inte kan minnas det eftersom han hade fullt upp med att peta upp toalettlocket 5cm för att släppa det med en smäll och sen göra om det igen. 162 gånger på rad.

Under tiden jag skriver detta så har hunden kraffsat på tvättkorgen, bitit på badrumsmattan och tuggat sönder handtaget på toalettborsten (och dragit runt den i hela hallen, tydligen). Lägger armarna om mina knän och mummlar mitt mantra om och om igen *detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver*

Gardinräv

Jag har försökt förklara att folk överlag tycker det är rätt creepy när man står bakom gardinerna och glor.. Eller ligger, med gardinen som en munkkåpa.

Bada, bada liten räv

Keir har badat, för andra gången i ordningen. Det var minsann dags för hunden luktade kräka på låret, allmänt sunk på ryggen och sagg i nacken. Det är nästan så jag inte törs fråga honom vad han sysslat med på slutet...

Hur som haver. Bada hund alltså. Han är ju väldigt lättbadad, det ska jag ge honom. Han står där i badkaret och ser massivt miserabel ut. Sen får man ägna större delen av tiden åt att försöka blöta hunden, men hur mycket man än spolar, lyfter päls och masserar så blir hunden inte blöt inpå skinnet.

Att hund är lättbadad är ju jättebra, det är däremot ingen hjälp när matte är motoriskt och kordinationsmässigt efterbliven. Vi fick exakt samma resultat förra gången, hund visade sig vara nästintill vattenresistent, matte visade sig inte vara det. Nästa gång får jag nog göra hela manövern iklädd bikini.

Miserabel räv

Badad matte

Pip och gnäll

Jag har alltid sagt att jag hatar hundar som skäller. Jag vill revidera det hela lite... Jag avskyr gnäll och pip. Och vad har hänt? Jo, hundskrället har börjat pipa, mest hela tiden. För allt. Och inget. Rastad som orastad. Hungrig som mätt. Trött som pigg.

Det stör mig så till den grad att jag blir irriterad även när jag ser att han kör mute-versionen. Dvs när jag ser på sidornas rörelse att den piper, men utan ljud. Stealth-mode liksom.

Man måste ju kompensera awesomeness med något liksom. Pip tydligen.