Räv är inte bara snygg, han passar även i lila. Lila är ju lite av en favoritfärg hos matten. Och tur är väl att de två matchar, räv och lila, med tanke på att under/bakom gardinen är det bästa stället att spendera sin kväll om han får säga sitt.
Matten ägnar sig ju åt en del kreativa saker emellanåt. Bland annat råkade räv behöva ett nytt halsband (man kan inte bara ha ett förstår ni) så då pysslade matten ihop ett.
När man pysslar och emellanåt även säljer lite saker så bör man ju produktfotografera. Problemet är bara det att jag har en långhårig hund. Halsband + pälskrage = dålig ide, om du inte vill visa upp pälskragen och köra "gissa om hunden har halsband på sig eller inte".
Problem är dock till för att lösas! I give you, hund i halsband, den synliga versionen.
Självklart i rött, räv har ju lite av ett rött tema...
Om någon nu skulle råka vara intresserad, så har matten en egen sida på the interwebs för kreativiteten, Aviendha.se Vi finns även på facebook (finns man inte där finns man ju inte som bekant), även där under namnet Aviendha.se.
Keir är hanhund. Han har ju till och med kommit på det själv för ett tag sedan. Med råge.
Shetland sheepdog beskrivs som en vänlig ras med relativt liten könsprägel och de ska ha lätt att umgås med andra hundar. Självklart gäller detta rasen i allmänhet, inte mitt exemplar i synnerhet.
Jag har alltså en sheltiehane som beter sig mer som en amstaff. Och när vi går ut genom dörren så skulle jag likaväl kunna hänga en påse morötter i kopplet för han skulle inte märka skillnad eftersom han är så upptagen med att sniffa. Förutom att göra utfall mot andra hundar då förstås.
Fram till snön föll så urinmarkerade han också som en idiot. Ibland så tätt som var femte meter, true story. Som sagt - hanhund.
Men. Snön kom. Och med det en viss oförmåga att kissa. Sniffandet och utfallen är kvar, så han har inte slutat vara ett hormonellt litet satskap. Men urinmarkeringarna har försvunnit. Kissandet över huvud taget.
Det hela resulterar i att vi är ute och går. Och går. Och går. Mer än en kväll har jag gett upp och konstaterat att hund får skylla sig själv om han är jättenödig när han vaknar på morgonen 16 timmar efter sista kissning. Har alltid sagt att blåsan på den här hunden är större än han själv.
När han väl ska till att kissa så är det med största möjliga tystnad från min sida. Inte röra en fena. Han kan komma av sig och då är det kört. Så man står där som en idiot medan han börjar med att vanka av och an på en sträcka som är ca 2 meter. Sträckan snävas av allt eftersom och på slutet snurrar han bara innan han ÄNTLIGEN kissar. Sist räknade jag. 15 vändor fram och tillbaka och 6 eller 8 snurrar, beroende på hur man räknar, innan han kunde kissa. Det är ju som en kassaskåpskombination som ska lösas för att få till det. 3 höger, 2 vänster, 5 vänster, 6 höger...
Man kan ju bli knäckt för mindre. I vart fall när man för någon vecka sedan, pre snö, bara behövde korsa vägen för att han skulle kissa. Måtte han inse att snön är här för att stanna branog länge.
Det har ju stormat en del på slutet. Det har varit Hilde, Sven och Ivar, nästan dansbandsvarning. Vilket i sig är lika illa som en klass 3-varning.
Förra helgen innebar det, förutom den traditionsenliga stormingrediensen vind, en del snö. Förjäkla mycket snö vill jag mena. Vid frukost låg det kanske två cm av det kalla vita på marken och hund var fladdermusexkrement-glad för det.
Vid lunch hade det börjat falla någon enstaka snöflinga. Vid middagstid rådde snödjup boghöjd på hund. Hund var inte fullt lika fladdermusexkrement över det. 40 minuter senare stack bara rutan och backspeglarna ut från snödrivan som kommit att utgöra min bil.
Då tyckte inte hund att det var rätt så jävligt.
Har ju alltid sagt att storleken på shelties är himla snodig. Den äter inte mycket. Den bajsar inte mycket. Den väger inte mycket. Den kan tas under armen vid behov. Det som däremot visade sig med all önskvärd tydlighet var att den låga markfrigången gör att 4-hjulsdriften kopplar ut i extrema snömängder. Han körde helt enkelt fast.
Promenaden började med att hund skulle gå ner för trappan, som var översnöad. Hund åkte kana på rumpan utför hela trappen i en sån fart att jag tappade kopplet och vid trappans slut stod en stöddig snödriva som helt sonika åt upp räv.
Som tur var hade han sele och kopplet hängde fortfarande utanför så jag kunde bogsera ut honom. Bokstavligt talat. Sen skulle vi försöka ta oss från vår trapp ut till vägen, där det i vart fall fanns något bilspår man kunde gå i. Vilket var lättare sagt än gjort i nysnö som nådde mig upp på låren på sina ställen. Hund simmade bröstsim mer än han gick/hoppade fram.
Frågan är om man ska skaffa snökedjor till honom, eller om man helt enkelt ska sätta honom på pulka nästa gång det kräksnöar innan snöröjarna hunnit skotta fram oss.
Satte mig i soffan för första gången sen jag kom hem tre timmar tidigare. Hade irrat runt som en dekapiterad höna med disk, tvätt, plock och matlagning. Tar första tuggan när räv hoppar upp i soffan, och börjar hulka.
I halv panik hojtvrålar jag "GÅ NER!" men räv hoppar självklart inte ner och jag sitter självklart så långt bort att jag inte når honom för att fysiskt avlägsna räv med tillhörande, annalkande katastrof.
Med insikten att det är lönlöst men med en dåres hopp slänger jag mig likt en rugbyspelare. Självklart hinner jag inte fram i tid, och det enda jag åstadkommer är att sallad hamnade på golvet.
Så. Hund kräks på min soffa. Min svarta MANCHESTERsoffa! Good luck cleaning that. Sen galopperar han ut i hallen och spyr på min tvätthög. För självklart så kan man inte välja att spy på någon av de övriga 13 kvadratmetrarna i hallen som inte var täckta av kläder.
När jag ska plocka reda på kräka nummer två i ordningen så inser jag att den mest består av gräs. Långt gräs. Såpass mycket att jag undrar vars lunchrastaren hittade sådana betesmarker värdiga 30 nötkreatur i novembernorrland. Eller om räv utfodrades med en halv ensilagebal.
En av de största plussidorna med en svarträv är träningsbiten. Enda anledningen till att han inte kokar kaffe är som sagt att jag inte lärt honom det. (om du inte är intresserad av hundträningsfördjupning, hoppa över kommande stycke)
Det går skrämmande fort, och det generaliseras en hel del. Han är tyvärr inte jättelätt att shejpa då han väntar ut hjälper, vilket är helt mitt fel då jag helt enkelt är inkapabel till att inte ge hjälper. Vilket jag försökt köpa mig ur genom att ge mycket små hjälper, vilket inte spelar någon roll för min hund ser hjälper där knappt några finns. Så egentligen har jag målat in mig i ett hörn, där hund misstolkar mina signaler då och då. Eller egentligen så är det jag som pekar och flaxar fel i förhållande till vad jag vill, räv gör bara som jag säger. Det är väl det som är problemet, att han i en del avseenden gör exakt det jag ber om, även om jag inte själv fattar vad jag ber om. Men oftast går det rätt, bara jag hänger med, för allt ska ju gå i hundranittio också. Det säger swish så är godishögen slut, och det är bara att hoppas att jag timade något rätt över huvud taget för jag hann nämligen inte tänka en enda tanke under tiden.
För er som inte pratar hundträningsspråk: räv är rätt jävla awesome att träna med, han lär sig allt, skitfort.
Idag tränade vi för första gången på "runt" (runda matte) och "mellan" (ställ dig mellan mattes ben). Efter några förstärkningar (godisar) av positionen "mellan" så tyckte räv att det var tråkigt. Ingen action ju! Ett bra trick ska helst innehålla minst tre galloppsprång och ett hopp om han får säga sitt.
Vad gör räv då? Jo, han går iväg och erbjuder ett roligare trick. Så han slänger en leksak i en korg (ett annat trick vi tränat, "städa"). Och sen läger han sig ner på sidan och spelar död. Och om det är något räv är dålig på så är det att hålla en position, dvs stå still och vänta på belöningen. Men när man är död är man still. Still som en sill. Megasuperstill.
Jag: Men hörrdu, vad håller du på med? Keir: Jag spelar död Jag: Jag kan se det, men kom hit nu, "mellan". Keir: Jag är död. Jag: Skärp dig, kom hit. Keir: D-Ö-D-!! Jag: M-E-L-L-A-N! Keir: Jag kan inte, jag är död.
Tyvärr filmade jag inte just då, vilket hade vart rätt obetalbart. Jag försökte be honom att göra andra saker också, men han var död. Som tur var återuppstod han när han fick en godis framför snoken.
Men han är ju rätt charmig. "Död", också ett trick som lärdes in under en session, allt som allt två minuter, från början till signal. Sen ska jag inte säga att vi hade full signalkontroll då, men han kom ihåg det nästa gång vi tränade och gjorde rätt på första försöket såatte...
Jaja, kvalitén är skit, men ni ser i vart fall något svart och lurvigt som faller ner och ligger still som en sill när man säger att han blir skjuten.
