Mongo & Mango

Jag är något oklar över när det hände, det här med att valping blev så stor att hunden numer tar genvägen under honom om han står i vägen. Det var strax före han började gena över hunden om han var i vägen, alternativt stod någonstans där valping i en sekund av dålig impulskontroll kände att han behövde färdas.

Det är som sagt oklart, vi har lyckats avgränsa oss till tiden mellan februari och nu, typ. För det slog mig när jag såg den här bilden, att jösses vad stor skillnad det är på dem.

Det är kanske inte så knepigt att främmande man utanför Ica så sent som igår utbrast "vilken fin Collie!". Tilläggas bör att han själv har en skock Collies..

Utställningsbilderna

Sent ska syndaren vakna lyder ju ordspråket. Det kan även appliceras på matten och hennes blogguppdatering.

 

Såhär lugn och sansad såg det vita helvetet ut, bland annat

 

Såhär fint kunde han även gå, bland annat.. 

(för allas skull finns inga bilder på baklängesgaloppen)

 

  Efter spektaklet tog vi en välbehövlig skogstut med 

Tant S, Lushund, Snigeldjuret och Fiskpinnen

 Självklart hittade blötdjuret himself ett blöt att att stoppa sin långa snok i. 

Och ingen var gladare än han. Mest glad.

Hundutställning aka. Shetlandsponnyns baklängesgalopp

I lördags var det dags för Ash att ställas ut. Till hans stora förvåning så ställde inte matten ut honom på balkongen (vilket annars är brukligt förfarande då djur behöver fälla tre kilo grus innan de kan vistas i möblerade rum). Matten packade in valping i bilen och drog till Stockholm och Tant S, och i samlad tropp (läs: vilse i morgondimman) begav vi oss till Täby galoppbana.

Det första som hände var att ett ekipage dundrade förbi på banan som låg intill utställningsområdet. Ash, som aldrig sett en häst, gjorde som han alltid gör när nya saker uppenbarar sig och stirrade tomt ut i intet en stund efter att ekipaget försvunnit i fjärran innan han ryckte på axlarna och sa Äsch då och knatade vidare.

Väl vid ringen så ville matten mest hyperventilera i en papperspåse, snorta lugnande och be till första bästa Gud som skulle svara en ateist så nervös att inkontinensen var nära.

Sen var det dags, valping skulle in i ringen för bedömning. Hade benen burit hade jag sprungit i motsatt riktning. Valping var dock gladast av alla. Tills domaren pekade på bordet. Först ville han såklart inte bli upplyft (Ash menar att det är en av de största dödssynderna) och sen ville han ju egentligen inte stå på ett bord heller (dödssynd nr. 2 är att inte stå på fast underlag). Väl där plockar domaren fram mätstickan och konstaterar att valpen står som en räka men det är bara till hans fördel då han är rätt stor. Själv tyckte jag ju att det kunde räckt med en blick utan linser, i motljus på avstånd för att se att valping är närmare månen än rasstandardens mankhöjd.

Sen var det dags för trav i vänstervarv. Ash var lite för glad för allas bästa. Eftersom han likaväl skulle kunnat vara en shetlandsponny som en shetland sheepdog så tog han väl inte det där med trav på så stort allvar, vi var ju ändå på en galoppbana! Han kan eventuellt ha galopperat baklänges. Minus eventuellt. Det är nog något som aldrig skett där förut.

Hur gick det då?
Antagligen så dåligt som det är möjligt utan att få en "ej bedömningsbar".

Han är alldeles för stor, och huvudet är alldeles för långt och alldeles för mycket collie. Men han har goda öron och god färg. Ash undrade om det var något han kunde äta. Sen hoppetiskuttade och baklängesgalopperade dagens gladaste valp ur ringen. Matten svajande efter med samma pondus som en överkokt sparris. Men oj, så stolt jag är över min mesta och bästa ponnyvalp! Hur kan man vara annat när han är så glad, och tar allt jag utsätter honom för med sådant godmod?

Ash ska ställas ut (på balkongen, tror han)

Någon gång så vill jag ju ställa ut hund. Som kemiskt kastrerad får ju inte Keir ställas (SKK har ju en rätt avig inställning till sådantdär som kastrerade hundar) men när jag köpte Ash hade jag ju en liten förhoppning om att han skulle kunna ställas.

Jag och tant S har spånat på det här ett tag, och idag, med bara några skälvande minuter kvar på anmälningstiden påminde hon mig och i rent brådmod anmälde jag ett stycke Paddel.

Hujedamig, hur ska detta kunna sluta väl? Inte nog med att hunden i fråga säger Äsch då, det är bara en rasstandard, han tycker ju inte heller om att bli hanterad (i vart fall inte när man själv insisterar), kan knappt ta sig fram vettigt i ett koppel och rätt som det är så händer läskiga saker (typ högtalare) och som den slow learner han är så kommer han över saker - om ett tag.

Så, om nån vecka befinner vi oss i Täby, skallrar knäskålar ur led och paddlar domare i ögat. Mitt mål med insatsen? Att vi kommer levande därifrån, både jag och Ash. Och jag är inte ens en tiondel så ironisk som jag låter när jag säger det.

När jag berättade för Ash att han ska ställas ut så blev han såklart jätteglad, det är ju trots allt standard 1A på den här hunden, och trodde jag skulle ställa ut honom på balkongen.

Det här kan ju gå precis hursomhelst.

Keir fyller 3 år

Lilla Satskap, mongo, mupphund och älskade Keir, det finaste jag har, blir hela tre år idag.

Helt otroligt hur fort tiden gått. Vi har flyttat tre gånger under den här tiden, rest land och rike runt, gjort massor, upplevt ännu mer och det är bara tre år. Tänk kära lilla hund vad mycket mer vi ska hinna med!

Badutflykt

Jag har alltid velat ha en badhund. Keir vadar frivilligt och apporterar pinnar som ligger på bottnen intill stranden, men that's it.

 

Ash däremot tycker att vatten är superdupermegajättekul. Så pass att han, när vi häromdagen begav oss ut i en skog och hittade en underbar badplats där vi stannade två timmar, spenderade 85% av tiden i vattnet. Simma gör han dock inte frivilligt, än. Vi får nog jobba lite på simtagen, baddaren, silverfisken och sådär.

 

 

 

 

 

 

Buga

Ash är inte alls samma hund som Keir. Tvärtom är han ungefär så långt från Keir man kan komma i de flesta avseenden. Som träning.

Med Keir går allt i ultrarapid. Även med en klicker är det svårt att hinna med, och inlärningshastigheten är skrämmande. Ash, not so much..

Jag har försökt men inte kommit långt alls med hans träning. Vi pratar helt enkelt inte samma språk. Mitt sätt att lära ut är inte naturligt för honom som det var för Keir. Vilket gör att jag har en hund som är över halvåret som kan sitt, ligg och.. Ja. Han kan stanna också. Om det är mat involverat.

Igår körde vi 101 saker med en låda bara för att fördriva lite tid. Klicker fattar han definitivt, men när han inte tycker sig få resultat så lägger han sig och glor på mig. En staringcontest som inte går att vinna. Men så bjöd han ett beteende av en slump, han bugade och jag klickade. Sen gjorde han om det. Och igen. Och sen lade vi signal på det. Och idag, efter två pass igår, så bugar valpen när man ber honom om det.

Jag är så amazed att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han är lite som ett tåg - det tar lång tid att få igång det hela men har det väl kommit i rullning rör det på sig.

Det är inte inkallning. Det är inte fotgående eller ens gå-fint-i-koppel. Det är inte något man någonsin har nytta av (mer än om man ska stiga upp i sadeln som jag snart måste införskaffa om han inte slutar växa förstås), men det är något han lärt sig och han är fantastisk!

 

Bugande Ash