We got handstående

Vi har ju jobbat oss mot ett handstående ett tag nu. Efter något av ett genombrott förra veckan så har vi höjt kriterierna rejält på slutet.

För nån dag sen så staplades böckerna så högt att han inte nådde upp med baktassarna (för att få en mer korrekt position) och sessionen efter tog vi helt enkelt bort böckerna helt.

Det är inte snyggt. Det är inte träffsäkert (han spenderar hälften av tiden att studsa med bakdelen ståendes mitt på golvet) och vi glömmer efter  var femte belöning bort att det inte alls var "spela död" eller "tryck in nosen i ett hörn och glo" som vi faktiskt tränade på.

Tekniken kan ifrågasättas. Jag hade ju tänkt mig att han skulle backa upp mot något, inte hoppa upp på framtassarna och balansera akterdelen mot random närstående föremål. Men tydligen är det så räv jobbar.

Recept på god hundaktivering

Det finns tyvärr dagar då hunden inte aktiveras på ett bra sätt. Anledningarna kan vara många; tidsbrist, livsleda, snöstorm, mansförkylning, lättja. Oavsett så är det synd om hunden som spenderar en större del av dagen med att vältra sig i sängen.

Då finns det en nödlösning som Sänd från ovan, som kommer hålla hund strängt upptagen i nästan en timme. Hundglassen.

Framgång är till för att delas, så här kommer receptet.

Du behöver:
Valfritt antal ihåliga hubdleksaker, typ Kong
Plastpåsar
En näve trist torrfoder
En skvätt bättre torrfoder
Trevligt godis av torrfodertyp
En slatt fiskolja
En klump färskfoder eller köttfärs
Överbliven äggula
Annat snusk som är flytande
Övrigt snusk som kan blötas upp
Hammare
Skål

Hur du gör:
För att snabba på processen så är det bra att krossa torrfodret. Lägg mindre mängd i en påse, placera på oömt underlag. Banka på påsen med hammare. Missa påsen och träffa tummen, eller slå ett jack i bordsskivan, vilket som fungerar.

När du krossat innehållet hjälpligt (tillsammans med hoppet om att slippa kroppsskador vid i vart fall denna hundaktivitet) och bara ska banka en gång till så slå sönder påsen så hälften av torrfodersmulorna flyger ut över halva golvet och minst 84% av bordsytan. Borsta ner bordssmulorna (plus smulorna från frukostmackan som du ännu inte avslutat) i skålen. Ge upp på de sista bitarna som ej krossats, lägg även dem i skålen.

Ta fram en ny påse och börja om med ännu en del torrfoder eller hårt godis. När du spräcker även denna påse och ska borsta smulorna i skålen så borsta även ner den där frukostmackan av bara farten. Lika bra egentligen, den är ändå täckt av ett lager torrfoderdamm. Om du inte föredrar extra proteintillskott i frukosten förstås, då kan du äta den. Jag rekommenderar dock kvarg för extra protein, mycket godare och finns i hallon, lime och persikasmak. 

Kliv på en halvkrossad torrfoderbit, helst ska den träffa häl eller hålfot. Yttra valfria svordomar, jag rekommenderar vilken könsord-kroppsdel-kombination som helst.

När du mosat allt hårt, och bordsskivan ser ut som om 4 elefanter med steppskor gått all riverdance på den, så blandar du ner allt övrigt gegg i skålen. Glöm inte att spilla fiskolja på minst en skåplucka. Be hunden slicka bort spillet. Det kommer ge en glad hund och en ännu större yta skåplucka att rengöra senare. Samma sak gäller allt du spillt på golvet.

Du bör nu ha en gegga som ser ytterst vedervärdig ut. Ser den bara lite äcklig ut så har du misslyckas och bör addera lite fiskrens eller valfri inälva.

Häll på lite ljummet vatten, tanken att allt ska bli en fuktig gegga. Vänta en halvtimme eller så lång tid det tar för hela ditt hem att börja lukta som ett gammalt björnide i februari. Mosa runt med en gaffel tills sörjan är någorlunda jämn.

Ta fram alla leksaker och fyll dem till hälften med geggan, den andra hälften hamnar ofelbart överallt du inte vill ha den. Pluspoäng om du får något i näsan. Lägg de fyllda sakerna i varsina plastpåsar och in i frysen.

Sanera hemmet.

När du sen serverar en hundglass så kan det vara en god idé att begränsa ytan hunden har att tillgå, eller ha god uppsikt över den. Alternativet är annars ofelbart fiskoljegeggfläckar på ditt vita överkast. Eller på tapeten. Eller så tappar hunden in leksaken under tv-bänken och får inte ut den, och du har glömt bort att hunden fick en glass när du kommer hem och blir påmind tre dagar senare av doften som slår dig över ansiktet som en tre-tums träplanka.

Enjoy!

Början på ett handstående

Jag har länge vart småsugen på att lära räv stå på framtassarna mot en vägg. Med tanke på att han är snabblärd som en tornado i vanliga fall (ja som en tornado, det går fort och händer massor i vart fall, sen är frågan om resultatet verkligen blir bra eller bara massaker) men här har jag gått bet.

Vi har tragglat det här måååånga gånger. Det har inte gått fort, och det har inte gått bra heller. Tills nu, det kan ha lossnat något. Tja, tills han efter tre lyckade upprepningar blir tvärsäker att jag egentligen vill att han ska snurra. Eller skaka på huvudet. Eller ligga som en vägblockad och ha någon slags stare down kombinerat med frustrationsgnäll.

Nu höjde vi ribban rejält från två böcker till att under ett pass kunna bygga på flera omgångar.

Kanske, kanske, peppar peppar ta i takbjälken, har vi början på handstående.

Att vabba med en räv

Du vet den där vännen som ger dig den sista chokladbiten, som lånar ut sina vantar när du fryser trots att hen själv blir utan, som aldrig glömmer födelsedagar, namnsdagar eller dina perlagoners årsdag?

Jag har aldrig hävdat att jag är den vännen. Däremot har jag en bunt sådana vänner, hur det nu går ihop.

Ni vet den där vännen som inte bara äter din sista chokladbit, som du gömt, utöver perlagonerna? Jag har inte ens kommit på tanken att låtsas att min hund inte är den vännen.

Hursomhelst. Min kollega, granne och vän vabbade idag. Någonstans där på förmiddagen deklarerade det sjuka barnet, som i vanlig barnaordning var för piggt för sitt, mammans och samhällets bästa, att hon ville hämta hunden. Det är ju så att hunden och det treåriga barnet är bundis, såpass att han gått på hennes födelsedagskalas och fiskat fiskdamm och hela alltihopat.

Så, när jag var hemma på lunch så kom nämnda barn knatandes i en lång morgonrock med greköppning och foppatofflor på fel fot. Och en mamma i släptåg som torrt konstaterar att hon likagärna kan ha två mongon som röjer som ett, det finns ju ändå en chans att de tar ut varandra eller nåt.

Vad gör man inte för en vän, sade jag och tänkte "fysjutton vad awesome, hunden blir gratisaktiverad!". Vad gör man inte för en vän, sade hunden och tänkte "jag ska välta en hel lägenhet!" och travade iväg med svansen i topp.

När det nästan är dags för mig att ge upp totalt på arbetsdagen får jag den här bilden. Det är ju nästan så att man vill utbrista i någon variant av "naaaaw...!".

Tydligen har hunden haft stetoskop och galloperat runt under epitetet Dr. Fluff. Han har med andra ord haft en episk dag. Så nu ligger den likt en klubbad säl.

Jag kan ha bästa grann-kollega-vännen och hunden kan ha bästa människo-hund-vännen.

Tugga, tugga smör (och spy upp det på en gardin)

Det var en gång en matte som skulle åka bort. Från hemmet, bygden och hunden.

Det var, vid samma gång, en hund som 5 minuter efter att matten hals över huvud i sedvanlig oordning sprang från hemmet för att hinna med tåget bort från nämnda bygd lämnades ensam med ett smörpaket på soffbordet.

10 minuter efter att matten lämnat hemmet får hon ett meddelande av den lika lämnade hundvaktaren. Hund hade ätit smör som om det inte fanns en morgondag. (matten tänker; oj vad skönt att sitta på tåget nu och inte behöva hantera bieffekter av smörätadet)

Ytterligare 20 minuter senare kommer nästa meddelande, hund är då i full färd att kräkas upp smöret på parketten. (matten tänker; jag tycker verkligen om att åka tåg just nu)

Det går en stund till innan det återigen plingar i mattens telefon, nu har hundkräket kräkts på den vita gardinen (matten tänker; SJ, jag älskar er för att jag får sitta på ert tåg just nu och inte torka hundspya från gardinerna).

Senare på kvällen kommer ett till meddelande. Den eminente hundpassaren passar inte bara hund och torkar hundspya, den tvättar även gardiner som hund spyr på. Däremot så hade ingen räknat med att gardinen skulle krympa två decimeter på längden.

Vilken tur att matten inte hann fullfölja sina planer på att sy upp nämnda gardin innan hon visste att gardinen krympte. Det hade ju kunnat bli jobbigt.

Inget ont som inte för något gott med sig. Och i den här dysfunktionella familjen så får man leta positiviteter varhelst de kan uppstå, om det så är i en spya.

Skogsräv

Något gamla bilder, här var han ju fortfarande korthårig till skillnad mot det nuvarande som mer liknas vid halvtaskig papiljottuppläggning efter en hård natts sömn..

Att motionera en fläskräv

Hund har ju gått och blivit med valk.
När han var fullpälsad så var det ju enkelt att säga "äh, han har grov benstomme (vilket förvisso är sant) och mycket päls (förvisso också sant)". Men när han rakades så var det bara att inse, hundens ryggärsle hade plågsamma likheter med jultomtens nacke.

Såhär tänker jag mig att jultomten ser ut sommartid

på valfri sandstrand tre kontinenter bort

Hursom. Det är ju inte som att matten är i någon bättre form. Oklart vad som föranlett detta fysiska förfall. Värme. Mat. Lättja. Karaktärsbrist. Kosmisk strålning. Teorierna är många. Men det finns ju bara ett sätt att råda bot på det hela, och eftersom det är svårt att äta mindre så får vi röra oss mer.

Sagt och gjort. Matte snörade på sig löparskor, spände på ett reflextäcke på hunden och så gav vi oss ut en fuktig kväll. Matten har definitivt ingen löparvana, tekniken är lika ineffektiv som hos en åttiofemåring med stukad vrist. Hastigheten lika hög som hos en självgående gräsklippare av medelprisklass.

Efter 500m behövde hunden kissa. Vilket är helt okej, det kändes bra och vi fortsatte vidare i vår sakta mak. När vi kommit ca 1,5km så är matten varm, trött, börjar känna av en vad och en hals men det går förvånansvärt bra. Däremot så börjar det dra i kopplet. Bakåt.

Den lilla fläskräven var trött. Så, där "sprang" vi. En svettig matte som flåsade som ett trasigt ventilationssystem och en rakad sheltie på släp, allt aackompanjeratav hurtiga hejarop som "kom igen killen, du klarar det här!" och handklapp.
En syn för gudarna helt enkelt..

Inom inte alltför lång tid så såg hunden grästuvor som han bara måste stanna och sniffa på. Länge. De var ungefär det mest intressanta på den här sidan av millennieskiftet just då. Jag tror han maskade.

Efter en smärre evighet kom vi hem igen. Med en snittfart som en hurtig promenerande hade kunnat åstadkomma. Men det var ändå lite av en seger. Den ena kraschde i en dush, den andra på en soffa och sammantaget ville vi aldrig prata om det igen.