Skogsräv

Något gamla bilder, här var han ju fortfarande korthårig till skillnad mot det nuvarande som mer liknas vid halvtaskig papiljottuppläggning efter en hård natts sömn..

Att motionera en fläskräv

Hund har ju gått och blivit med valk.
När han var fullpälsad så var det ju enkelt att säga "äh, han har grov benstomme (vilket förvisso är sant) och mycket päls (förvisso också sant)". Men när han rakades så var det bara att inse, hundens ryggärsle hade plågsamma likheter med jultomtens nacke.

Såhär tänker jag mig att jultomten ser ut sommartid

på valfri sandstrand tre kontinenter bort

Hursom. Det är ju inte som att matten är i någon bättre form. Oklart vad som föranlett detta fysiska förfall. Värme. Mat. Lättja. Karaktärsbrist. Kosmisk strålning. Teorierna är många. Men det finns ju bara ett sätt att råda bot på det hela, och eftersom det är svårt att äta mindre så får vi röra oss mer.

Sagt och gjort. Matte snörade på sig löparskor, spände på ett reflextäcke på hunden och så gav vi oss ut en fuktig kväll. Matten har definitivt ingen löparvana, tekniken är lika ineffektiv som hos en åttiofemåring med stukad vrist. Hastigheten lika hög som hos en självgående gräsklippare av medelprisklass.

Efter 500m behövde hunden kissa. Vilket är helt okej, det kändes bra och vi fortsatte vidare i vår sakta mak. När vi kommit ca 1,5km så är matten varm, trött, börjar känna av en vad och en hals men det går förvånansvärt bra. Däremot så börjar det dra i kopplet. Bakåt.

Den lilla fläskräven var trött. Så, där "sprang" vi. En svettig matte som flåsade som ett trasigt ventilationssystem och en rakad sheltie på släp, allt aackompanjeratav hurtiga hejarop som "kom igen killen, du klarar det här!" och handklapp.
En syn för gudarna helt enkelt..

Inom inte alltför lång tid så såg hunden grästuvor som han bara måste stanna och sniffa på. Länge. De var ungefär det mest intressanta på den här sidan av millennieskiftet just då. Jag tror han maskade.

Efter en smärre evighet kom vi hem igen. Med en snittfart som en hurtig promenerande hade kunnat åstadkomma. Men det var ändå lite av en seger. Den ena kraschde i en dush, den andra på en soffa och sammantaget ville vi aldrig prata om det igen.

Det här med prioriteringar

Svarträv är en fantastisk hund på många sätt. Han finner sig i allt. Han är lättlärd. Han har en blåsa lika stor som en medelstor badboll (yeay sovmorgon!). Han är snygg i motljus. 

Men. Han kan inte bete sig i hundmöten. Alls. Det skälls så att man tror att man hamnat mitt i utfodringen av en grupp sjölejon. Släng in rottweilermorr och kängrustuds så är bilden komplett.

Under sommaren var det öppet hus på hundklubben varje vecka med blandade aktiviteter. Det kom uppemot 30 andra hundar till de här kvällarna, vilket är utmärkt för då kan yours truly och satskap skälla ut folk under mer kontrollerade förhållanden. Utan att få (alltför många) sneda blickar.

Vad gör då hunden, när han konfronteras med en triljon andra hundar och mattar och hussar som flänger runt hejvilt med olika grad av kontroll på sina egna hundar? 

Ingenting. Han kan ha skällt på en man som ville prata med oss, utan hund. Och så kan han ha betat gräs. Och det kan inte ens vara en lycklig slump, för det hände varje gång.

Hund och en bunt andra hundar.
Utan att vråla "gå och kamma er!"

Det här är ju givetvis jättebra, massiv progress och allt såntdär. Så går vi från hundklubben och möter en människa med en hund. En enda hund, med en enda människa i släptåg. Då går vi fladdermusexkrement och skäller ut den efter noter.

Det är ju så ologiskt och dåligt prioriterat att man vill börja ägna sig åt knyppling i stället.

Tugga, tugga stenvägg

Hund har inte tuggat sönder alltför mycket på slutet. Han har satsat desto mer på att äta mat i stället, vilket resulterat i att han gått och blivit med valk. Men det är en annan historia.

Hur som. Det var varmt och balkongdörren stod öppen. Plötsligt var det lugnt. Lite för lugnt. Det-här-kan-aldrig-båda-gott-lugnt. 

I ungefär en sekund hann jag tro att min inbyggda satskapsradar hade fel för en gångs skull. Det var tills jag insåg att han inte alls låg och tuggade på ett ben. Nejdå. Det var en bit stenputs. Som vid dagens början faktiskt satt på fasaden. Tills min hund drabbade den då, förstås.

Hund äter stenvägg

Long time, much to see

Vi har inte varit frekventa här alls på sista tiden. Det är inte för att det inte hänt saker, snarare tvärtom.

Vi har sagt hejdå till Phoenix
Finaste illerpillerPhoenix var en gammal man och en vacker dag var det bara att inse att till och med en illers envishet kan ta slut.

Vi har flyttat
I mars tog vi pick och puff och blev sörmlänningar. Så blir det när matten anser att det är en bra idé att fortsätta göra samma skit om dagarna, men på annan ort. Sörmlandet är kul, det finns ankor här.

Flyttlådor och flytthund

Vi har omplacerat hussen
Hussen var ju någon som matten och första illern Chade gick och skaffade för en herrans massa år sedan. Hund fick sen ärva hussen. Det har varit trevliga år och sådär, men det fungerade inte riktigt. Så vi bestämde oss för att omplacera honom.

Vi har sagt hejdå till Camaro
Strax efter omplaceringen av hussen så tacklade även Camaro av, och en sorglig tisdag så tog matte och hund farväl till den sista av illrarna han vuxit upp med. En av de mest fasta punkter i hans liv, en av hans närmsta vänner.

'maromusen hos veterinär

End of an era.
Vi var hjärtekrossade båda två. Hund var låg länge, och det var massivt tydligt hur mycket illrarna betytt för honom när vi nån vecka senare hälsade på Tant H i stora Stockholm. Tanten har en handfull illrar och hund sken upp som han inte gjort på veckor.

Vi har åkt på semester
Vi åkte till värmländska skogar, till klippiga västkusten, till Västra Götaland, till Sörmland, till Linköping, till Nyköping, till Vänersborg, till Uddevalla och tillbaka igen. Lika många människor och familjer åkte vi till.

Matte hade inte byxor på 3 veckor. Hund var awesome som bara åkte med och bodde överallt, hursomhelst, med vemsomhelst. Asbra semester helt enkelt.

Vad på västkust

Vi har rakat pälsen
Den dagen det var +34°C och vi lekte lugnt i 5 minuter och sen fick sitta i varsin ände av ett badkar med kallvatten i 10 minuter så bestämde jag mig. Pälsen skulle bort.

Tre dagar senare stod vi hos en hundfrisör som med gigantiska samvetskval lät den heliga sheltiepälsen falla till golvet.

Snaggad räv

Ja, pälsen har en funktion. Biologen är fullt medveten om detta. Om det är kastrationen som gör det, eller om hund helt enkelt har separationsångest vad gäller underullen vet jag inte. Men funktionell var det sista den pälsen var i sommar.

Haters gonna hate.
Vi kan springa fritt för första gången på förjävla länge. Så. Värt.

Det var väl vad vi gjort sista tiden. Give or take.

Felkod: morr

Kära hund.

Jag vet att du är uttråkad till den grad att det faktiskt kan strida mot djurskyddslagens portalparagrafer.

Matte har verkligen inte tid, är hemskt ledsen för detta.

Men.

Att du går runt runt och morrar konstant (varvat med tass-smällar på allt som sitter löst) kommer inte ge dig någon aktivering från mitt håll.

Om du inte ser ett aktiveringsvärde i att äta upp mig när jag fått en hjärnblödning till följd av ditt #@&!$# morrande förstås.

(du vet inte om det än, men om ett litet tag ska vi åka bil i 45 mil. Jag kan komma att se det som en payback för driver-mig-från-vettet-morrandet)

Tugga, tugga egenstickade lovikavantar

När jag var 15 önskade jag mig garn i födelsedagspaketet Och en instruktion för lovikavantar. Jag fick allt detta, och skapade egna vantar med svett, tristess och onda fingrar. 

Dessa vantar har sedan följt mig överallt. De har vart med om det mesta och visst, de började bli lite tunna längst ut. Men de hade lätt fixat några år till. Om de inte mött räv en solig dag förstås.