Äsch då, det är bara en rasstandard

Jag ser mig inte själv som en utställningshundägare. Keir är ställd på en inofficiell utställning där ingen annan sheltie närvarande som ettåring, men har sedan dess inte kunnat ställas pga kastrationen (dispens saknas för kemisk kastration).

Men, någon gång skulle man ju ha velat göra det. Ställa ut alltså. Bara för att. Så, när jag först intresserades av Ash kull så erbjöds jag en annan hane, men han var mer vit än något annat och det är ju inte ens värt att stava utställning då. Visst, Ash har lite vitt på en höft, och en större svart fläck på sidan, men det fanns ändå hopp om att man i vart fall kan ställa för skojs skull.

Och här är vi nu, snart 7 månader gammal. Hundskrället prickar få rätt i rasstandarden alltså. Och det kommer knappast komma till att han saknar ett välmarkerat stop, eller att han är grov (vilket är big NoNo) eller att han har en slängig gång och håller svansen över rygglinjen jämt för att han är gladast. För att inte tala om att han knappast kan gå fint i koppel, och att han antagligen kommer rygga om domaren inte stannar upp den mikrosekunden Ash behöver för att fatta vad det är som händer när det är dags för kläm & känn. Ja, bortsett från att Ash hatar att bli hanterad då, den detaljen ska vi inte ens tänka på.

En sheltiehane ska vara 37cm hög. 2,5cm plus eller minus accepteras. Well, den här mäter at the moment 45 cm. Minst.

Så, vad gör man? Jo, man googlar utställningar. På ett sätt är det bra för det här kan bara sluta på ett sätt: vi får knappt ett utlåtande och blir kastade ur ringen så fort som det är socialt och regelmässigt accepterat för domaren att göra det. Ash kommer vara gladast av alla och vi kommer säga "Äsch, då, det är bara en rasstandard". Och förhoppningsvis så har mattens knäskålar inte gått i kras av allt skakande inför spektaklet så vi faktiskt kan ta oss ur ringen också.

Tugga, tugga jävligt dyr klänning

Min kära vänkollegagranne kom över med tre klänningar häromdagen. Jättefina klänningar, som alla passade superbra. Jag lade dem på sängen och lämnade rummet någon minut. Det var allt som behövdes för det lilla satskapet att tugga i sig en halv ärm på en helt ny, oanvänd klänning med tresiffrig prislapp.

Som tur är äger jag en symaskin, och förhoppningen är att klänningen ska kunna göras kortärmad. Det rådde vissa tvivel om vem som var förövaren eftersom valping också tuggat saker på slutet, men tvivlen upphörde när det var dags för kvällspromenad igen om man säger så. Matte kunde inte titta på räv ett tag, igen.

Äsch då, det är bara ett överkast

Det är inte bara det lilla satskapet som demolerar saker. Tydligen. Det vita helvetet har visat sig mycket kapabel han också.

Nåväl, tur det finns billiga överkast. Synd att golvlister inte är lika lätta att ersätta.

Sandgropen

Vi har "hittat" en sandgrop. Hundarna sprang oavbrutet i 40 minuter. Matten satt och förkylningsflämtade på samma fläck i samma tid. Bra kompromiss tyckte alla. Kameran följde med, det var dock mest en stilstudie i flygande sand och 101 sätt att ramma en valp. 

Den flygande valpen..

   Micropaus. Betoning på micro.

 Har jag sagt att valpen är större än hunden på alla ledder nu?

 Snygg kan man sällan beskylla Ash för att vara, men gladast är han alltid!

 Ibland kan han dock glimma till, och ge en hint om att det faktiskt kommer bli 

en fin hund av honom med en vacker dag.

Det vita helvetet

När Keir var valp så fick han snart smeknamnet "litet satskap", just för att han var ett litet satskap. Saker gick sönder, jämt. Han kunde inte vistas i möblerade rum, och i omöblerade rum fick trappor, väggar, dörrmattor och allt däremellan sätta livet till.

Keir fick även namnet Svarträv, av den enkla anledningen att han är rätt näpen, har grace och är listigare än mattes mentala hälsa mår bra av.

Ash skulle vara en lugnare pryl. En blåräv att matcha med svarträv. Det var planen. Planer är dock till för att deraila så snart efter avgång att tåget knappt hinner lämna stationen.

Ash är ingen räv någonstans. Det är så mycket tassar och svans som det paddlas med överallt med en finmotorik i klass med en älgkalv på jästa bär i ett kärr. Rävlistig är han inte heller.

Däremot är han ett drygmongo utan dess like. Det räcker med att titta på honom och säga "ajaj" när han planerar äta kabel så stirrar han tillbaka och gör ett eller två små lufthugg. Samma sak om Keir ligger i soffan och inte vill leka, då ställer sig valp och glor och gör två små lufthugg, vilket varje gång får Keir att tappa det totalt och flyga ur soffan för att dänga valp och Ash blir superlycklig.

För lycklig, det är verkligen något Ash är. Mest av alla. Så lycklig att man måste morra och köttbullespringa i kopplet och bita Keir på varje promenad som är längre än 150 meter. Så lycklig att man inte kan låta bli att hoppa så högt att han slår huvudet i min armbåge när jag hämtar hundmat. Så lycklig när vi vaknar på morgonen att han nästan petar ut ett öga med tassen. Så lycklig när man kommer hem att han gör en trumvirvel med framtassarna liggandes på golvet. Så lycklig att han måste rusa runt i lägenheten och hetsa Keir, morra och skälla efter varje kissrunda.

Det är många gånger jag svär över honom. Som när han flyger på Keir för att ta Keirs mat för att hans egen tog slut och Keir som är snäll som få backar och håller sig undan. Som när Ash inte respekterar att Keir vill vara i fred när han vilar så att Keir får gå undan gång på gång. Som när Ash beter sig illa, och får en tillsägelse och Keir för femtiofjortonde gången tar åt sig och tror att jag grälar på honom. Som när Ash vaktar Keirs foderboll genom att morra, skälla och attackera gallret som separerar hundarna när jag jobbar så att Keir inte vågar äta sin frukost förrän jag kommer hem på lunch.
Då är det lätt att glömma den där sprudlande lyckliga valpen som får en att skratta så man kiknar.

Så. Det vita helvetet är tydligen det namn som fastnat. Det må ha uppkommit i irritation, men liksom litet satskap så finns det en stor kärna av kärlek till det hopplösa lilla fantastiska djur som bär det.

Äsch då, det blir hund av honom med

Ash är nu 5 månader gammal, ca 42cm i mankhöjd och 8 kg tung. Sen ska vi inte tala om att hans huvud är en mil längre än Keirs, öronen är stora som segel och tassarna ser ut att tillhöra en mycket större hund. Han har med andra ord en del att växa i än. Och en päls att anlägga. Och några mjölktänder att avyttra. Men Äsch då, det ska nog bli en hund av honom också!

 

När Ash var liten valping så hade han en svart nos, med ett stort rosa fält med två symetriska svarta prickar. Ganska snart efter hemkomsten flöt de två prickarna ihop till en oval, som sedan växte och skapade två rosa fläckar. Den ena försvann och den andra krympte, och nu så är hela nosen svart. Lite fascinerande, och rätt mycket snyggare också.

Det här med individer

Jag förväntade mig inte att få en mini-Keir när jag köpte Ash, inte alls. Tanken var ändå att få något annorlunda, men någonstans hade jag ju ändå trott att de skulle ha mer gemensamt än att det i stamtavlan står att de är av samma ras. För det är ungefär den enda likheten de här två har med varandra.

• Åka bil - Keirs mardröm. Ash tar det hela med labbelugn
• Annorlunda underlag - Keir märker det inte, Ash blir en plattfisk
• Hantering/undersökning - Keir har en ängels tålamod, Ash går bananer
• Träning - Keir lär sig allt skitfort, Ash behöver längre handläggningstid
• Generalisering - Keir generaliserar allt, Ash generaliserar inget
• Ensam hemma - Keir har aldrig brytt sig, Ash går i bitar vid toalettbesök
• Duscha - Keir dör som individ men står ut, Ash förstår inte varför det skulle vara farligt
• Klippa klor - Keir avskyr men står ut, Ash har inga problem annat än att va still
• Hundmöten - Keir går bananer, Ash kan dras med men ensam säger han inte mycket
• Hundlek - Keir har världens bästa hundspråk, Ash dödsrusar ner allt mindre än honom själv, eller flyr för allt större än han själv.
• Storlek - Keir är ett uns för liten, Ash blir nog ett uns för stor. Eller två.

 Allt som Keir är bra på är Ash kass på. Allt som Ash är bra på är Keir kass på. Så kan man sammanfatta det hela.