När Keir var valp så fick han snart smeknamnet "litet satskap", just för att han var ett litet satskap. Saker gick sönder, jämt. Han kunde inte vistas i möblerade rum, och i omöblerade rum fick trappor, väggar, dörrmattor och allt däremellan sätta livet till.
Keir fick även namnet Svarträv, av den enkla anledningen att han är rätt näpen, har grace och är listigare än mattes mentala hälsa mår bra av.
Ash skulle vara en lugnare pryl. En blåräv att matcha med svarträv. Det var planen. Planer är dock till för att deraila så snart efter avgång att tåget knappt hinner lämna stationen.
Ash är ingen räv någonstans. Det är så mycket tassar och svans som det paddlas med överallt med en finmotorik i klass med en älgkalv på jästa bär i ett kärr. Rävlistig är han inte heller.
Däremot är han ett drygmongo utan dess like. Det räcker med att titta på honom och säga
"ajaj" när han planerar äta kabel så stirrar han tillbaka och gör ett eller två små lufthugg. Samma sak om Keir ligger i soffan och inte vill leka, då ställer sig valp och glor och gör två små lufthugg, vilket varje gång får Keir att tappa det totalt och flyga ur soffan för att dänga valp och Ash blir superlycklig.
För lycklig, det är verkligen något Ash är. Mest av alla. Så lycklig att man måste morra och köttbullespringa i kopplet och bita Keir på varje promenad som är längre än 150 meter. Så lycklig att man inte kan låta bli att hoppa så högt att han slår huvudet i min armbåge när jag hämtar hundmat. Så lycklig när vi vaknar på morgonen att han nästan petar ut ett öga med tassen. Så lycklig när man kommer hem att han gör en trumvirvel med framtassarna liggandes på golvet. Så lycklig att han måste rusa runt i lägenheten och hetsa Keir, morra och skälla efter varje kissrunda.
Det är många gånger jag svär över honom. Som när han flyger på Keir för att ta Keirs mat för att hans egen tog slut och Keir som är snäll som få backar och håller sig undan. Som när Ash inte respekterar att Keir vill vara i fred när han vilar så att Keir får gå undan gång på gång. Som när Ash beter sig illa, och får en tillsägelse och Keir för femtiofjortonde gången tar åt sig och tror att jag grälar på honom. Som när Ash vaktar Keirs foderboll genom att morra, skälla och attackera gallret som separerar hundarna när jag jobbar så att Keir inte vågar äta sin frukost förrän jag kommer hem på lunch.
Då är det lätt att glömma den där sprudlande lyckliga valpen som får en att skratta så man kiknar.
Så. Det vita helvetet är tydligen det namn som fastnat. Det må ha uppkommit i irritation, men liksom litet satskap så finns det en stor kärna av kärlek till det hopplösa lilla fantastiska djur som bär det.
